En något oroande okunskap

Jag har precis avslutat termin åtta  på apotekarprogrammet, en termin där vi får möjlighet att själva styra över innehållet och jag valde att fördjupa mig i kurser inom området klinisk farmaci. Dessa kurser inkluderar bland annat en sju dagars lång praktik på ett sjukhus med möjlighet att träffa patienter, granska läkemedelslistor och träffa andra yrkeskategorier inom vården.

Redan första dagen möttes dock jag och min kursare av en något undrande vårdpersonal som lite vänligt frågade vad vi egentligen gjorde där. Att vi studerade läkemedel i fem år och att man kunde jobba på andra ställen än på ett apotek hade de ingen aning om. Detta var lite förvånande för oss med tanke på att detta är vårdyrken som inte ligger allt för långt från vår egen utbildning. Vi tog oss tid att från grunden förklara vad vi studerar, vad vi kan, vad vi kan jobba med och hur vi behövs. Om och om igen, för varje ny person som frågade.

Vad grundar sig då denna okunskap på? Det är ju inte helt ovanligt att läkemedel är med i diverse nyhetssammanhang på TV. Kanske har man upptäckt att man skulle kunna minimera samhällets kostnader för återinläggning om bättre information hade nått patienten om hur läkemedel ska tas. Kanske har man bjudit in experter för att diskutera detta. Ofta är dessa experter läkare eller politiker. Inte apotekare. Jaha. Varför är inte vi där och varför hörs och syns inte vi mer? Borde vi inte vara med där på TV, tycka till och kanske till och med propagera för att farmaceutisk kompetens behövs inom vården och därmed minska dessa onödiga samhällskostnader?

Det lustiga är att det endast är i Sverige denna okunskap verkar råda. I vintras var jag i Bolivia och delade rum med två argentinare. När de frågade vad jag utbildade mig till fick jag för det första uppleva en statushöjning i deras ögon. Därefter började de fråga mig om olika läkemedel, hur de skulle ta dem, vad jag ansåg om biverkningar runt p-piller och så vidare. De visste vad jag utbildade mig till och de visste var min kompetens låg. Man behöver dessutom inte resa långt för att uppleva detta. Har vänner med liknande erfarenhet från länder som Tyskland och Storbritannien.

I länder som Kanada, USA och England har farmaceuter en självklar roll och är helt integrerade i sjukvården. Jag tror att kunskap om vad en farmaceut gör och kan kommer att stärkas om vi får ta mer plats inom vården. Om patienter kommer i kontakt med kunnig personal som kan minimera biverkningar och antal läkemedel, ge råd om administrering och följsamhet så kommer samhället till en större grad förstå att vi faktiskt kan mer än bara att ”ge ut läkemedel”.

Så vad kan vi göra åt saken. Jag tror att vi får börja sträcka på oss. Jag tror att vi måste börja tro på oss själva och på vår roll i samhället. Vi behövs. Om vi tror på det kommer andra tro på det. Om vi med säkerhet och självförtroende kan berätta för vänner, familj, släktingar, grannar, tanten på bussen, killen på krogen om vad vi faktiskt studerar, vad vi lär oss och var i samhället vi behövs kommer vårt rykte ändras. Vi kanske även måste börja synas i media, skriva debattartiklar, våga sticka ut hakan. Kommer apotekare i arbetslivet stå upp för yrket kommer detta avspegla sig på studenter.

Så min uppmaning till er som studerar, eller å andra sidan jobbar, ta plats! Lär vårt okunniga samhälle vad en farmaceut är, kan och gör trots att det kanske känns tjatigt och upprepande. Vi kommer vinna på det i längden.