Även nej till Pfizer påverkar klimatet

Bara timmar efter att Astrazeneca bestämt tackat nej till Pfizer bud i fredags var spekulationerna om ett nytt högre bud igång. Hur länge Astrazeneca hårdnackat kommer att säga nej blir intressant att följa. Historiskt brukar inte så stora uppköpsplaner bara rinna ut i sanden. Och som bolagets svenska vd Jan-Olov Jacke sagt så har allt ett pris.

Det finns många anledningar att fundera extra på svensk life science ställning när stora förändringar knackar på dörren. Den svenska delen av Astrazeneca är inte enorm, 13 procent av det totala aktieantalet. Från Pfizers perspektiv är det inte konstigt att det är till Storbritanniens premiärminister David Cameron man skriver brev med försäkringar om tryggade jobb och fortsatta satsningar på forskningsanläggningar. Sverige har hittills inte nämnts i kommunikationen.

Regionalt är det självklart en helt annan femma. Astrazeneca har omkring 6 000 anställda i Sverige och en omfattande läkemedelsproduktion. Om, och detta vet ingen hur det kommer bli, ett fusionerat jättebolag skulle besluta sig att dra sig bort från Sverige riskerar det att bli ett riktigt tungt slag mot life science-näringen. Förutom förlorade jobb är jag övertygad om att det psykologiskt kommer att förändra vår bild av oss själva om det sista storföretaget försvinner. Det är lätt att dra kopplingar till hur det gått vid andra stora uppköp och fusioner då forskning och utveckling faktiskt har försvunnit härifrån. Näringsminister Annie Lööf säger sig ha uttryckt sin oro till Pfizer, frågan är hur långt det räcker?

En av anledningarna till att Pfizer vill genomföra affären antas vara av skattetekniska skäl snarare än vetenskapliga. Storbritannien har genomfört skattemässiga reformer för att stimulera innovation och underlätta för företagande och just skatteskälen bekräftas även av Pfizers vd Ian Read. Enligt honom skulle USAs skattesatser omöjliggöra affären.

Att ändra skattesystemet är inget vi kan göra på studs och jag tror inte heller att låga skatter är det som Sverige ska konkurrera med. Men det är viktigt att Sverige som nation, både politiker och andra inom näringsliv, akademi och hälso- och sjukvård tänker ut vad vi skulle kunna göra för att stora och små företag faktiskt vill vara här.

Det handlar om företagsklimat men i lika hög grad om att skapa forsknings- och utvecklingsmiljöer som lockar och som får människor att vilja forska, arbeta här och verkställa sina idéer här. Det handlar om att svenska universitet och högskolor måste hålla hög kvalitet och att de har en naturlig koppling till näringsliv och offentlig sektor. Att innovationer kan plockas upp och testas i verkligheten.

Själv tror jag mycket på miljöer där grundforskning och läkemedelsutveckling faktiskt fysiskt ligger nära klinik så att flödet emellan underlättas.  Det måste finnas långsiktiga och blocköverskridande statliga satsningar som ger forskare och små bolag den tid de behöver för att fullfölja sina idéer, och minst lika viktigt – ha råd att misslyckas. Jag hoppas till exempel att det område som växer fram vid Karolinska i Solna kan bli ett sådant.

Efter Astrazenecas senaste neddragningar har regeringen satsat stora pengar på bland annat forskningscentret Scilifelab. Där står ett antal toppmoderna splitternya labblokaler tomma. Hur det kommer sig vet jag inte men forskargrupper som plötsligt blivit av med anslag och inte har råd uppges vara en. Det visar att det inte räcker att bara satsa pengar utan att det måste följas upp vad som händer med dem och konkreta förslag som hur de ska användas.

Oavsett vad som händer med Astrazeneca och Pfizer nu hoppas jag att detta blir en anledning för både politiker och resten av samhället att visa att vi kan och vill vara en framstående nation inom livsvetenskaper. Så att Sverige liksom Storbritannien lyfts fram som ett land med attraktivt klimat för life science. Om det nu är det vi vill?