Jag tar med mig känslan av stolthet

För över fyra år sedan kom beskedet – jag hade blivit antagen till apotekarprogrammet. När antagningsbeskedet kom befann jag mig i England, bodde i en engelsk familj och pluggade engelska. På den tiden var jag ganska cool, tänkte inte så mycket på det här med arbetsmarknad eller yrkesstolthet, verkade på sin höjd tycka att det var skönt att veta vad jag ska bli när jag blir stor.

Min värdfamilj däremot, de var eld och lågor. Pharmacist! När jag berättade om mina framtida apotekarstudier bjöd de mig på middag och pratade om det oavbrutet i en vecka. Cool som jag var funderade jag inte så mycket över det, mer än att det var gott att bli bjuden på middag.

Tre terminer in i programmet åkte jag till Frankrike, den här gången besökte jag en fransk familj som en vän bodde i. Och, jag är med om samma sak igen – pharmacist! Här hade jag börjat förstå lite mer, börjat smaka på ord som yrkesstolthet och fundera i banor som sträckte sig bortom de där fem åren som jag skulle plugga.  

Jag har kompisar och bekanta som vittnar om liknande händelser när de varit utomlands. En kompis till mig berättade när hon i besökte Sydamerika för inte alltför längesen, genast möttes av ”åh apotekare, då kan du kanske hjälpa mig med det här…”
När vi jämför våra erfarenheter från utlandet med de från Sverige är kontrasterna ganska stora. Som apotekarstudent i Sverige tror jag att man är beredd på att börja förklara vad det är man pluggar till och vad man kommer att jobba med.

Till en början tyckte jag det var ganska tröttsamt.  ”Nej, apotekare jobbar inte bara på apotek” tycktes vara min standardfras, oftast i ett lite lätt irriterat tonläge. Som apotekarstudent verkar det nästan som att man blir lite stött av att bli förknippad med apotek, i alla fall om jag ser till mig själv och vad jag har noterat efter över fyra år på programmet.

Nuförtiden gör det mig inte så mycket att jag behöver förklara. Kanske har jag vant mig, men jag vill tro att jag snarare har ändrat inställning. Mitt val att bli apotekare förändras ju inte för att det finns folk som inte vet vad det är. Om jag istället kan berätta om det för någon har jag gjort en insats, om än liten, och en person till har fått kunskap om vad en farmaceut är och gör.

Tillbaka till England och Frankrike. Det som jag tagit med mig från mina upplevelser här är känslan av stolthet. Det känns bra att ha fått smaka på den, ta den till sig och lägga den på plats någonstans inom sig. Med möjlighet att plocka fram lite då och då vid behov. För jag ska bli apotekare och det är stolt över.