Självtest av apotek

Allt som kan mätas bör inte alltid mätas. Innan man mäter bör man ta ställning till om man faktiskt vill ha reda på resultatet. En god tumregel är att inte mäta risker för sjukdom om det inte finns något effektivt man kan göra för att minska risken eller följderna av sjukdomen ifråga.

Det här – och många andra liknande frågor – är sådana som alla som arbetar med förebyggande hälsovård behöver kunna och ta ställning till innan man erbjuder en undersökning eller test. Anledningen till att vissa tester inte erbjuds av hälso- och sjukvården har sällan med kostnader eller kostnadseffektivitet att göra. Det är helt andra frågor som avgör. Ibland handlar det om att testerna helt enkelt inte är lämpade för att användas hos grupper där förekomsten av det man mäter är låg – då blir det helt enkelt för många falska svar. I andra fall att ett negativt svar kan invagga i falsk säkerhet och ett positivt svar, alltså förekomst av risk, inte alltid innebär att det finns behandling.

Det handlar oftast om etiska frågeställningar både på det personliga planet och hur vi i samhället ser på sjukdom och hälsa. Det finns med gott fog kritik mot att vi idag har en medicinsk kultur som gör att fler och fler friska människor klassificeras som riskpatienter, som sjuka, något som bland annat uppmärksammas i Oxford i höst vid konferensen ”Preventing overdiagnosis” anordnad av British Medical Journal.

Att självtester på apotek motiveras med att detta kan ”avlasta vården” är alltså inte så enkelt som det ger sken av. Särskilt om utgångspunkten är att friska patienter med positiva provsvar skall hänvisas till den offentliga vården och där kanske tränga bort sjuka med större behov.

Å andra sidan är det naturligtvis så att vården inte skall bestämma vad ett apotek ska sälja på den fria marknaden. Mer och mer avancerade självtester kommer att tillverkas och marknadsföras via olika kanaler. Det är säkert bättre att seriösa tester säljs via apotek än via internet och dagligvaruhandel.

Det vården kan – och enligt mig bör göra – är att efterlysa en diskussion mellan apotek och vården INNAN apotek börjar sälja självtester och innan personer med positiva provsvar börjar hänvisas till vården. I detta är jag inte ensam. Det är faktiskt så att FIPs policydokument om självtest på apotek trycker hårt på att apotek innan de börjar med självtest bör stämma av med vårdgivare om till exempel kriterier för hänvisning. I samband med det så är det också lämpligt att se över informationen till patienten/kunden. Företag som tillverkar självtester är sällan särskilt intresserade av att lyfta fram potentiella negativa aspekter med att köpa och genomföra testet som t ex oro att känna till förhållanden som inte kan åtgärdas, eller att ett positivt testsvar kan innebära problem att teckna vissa försäkringar.

Kritik från mig och andra i vården har, trots att den alltså i princip uttryckt samma sak som farmaceuternas policydokument, lett till reaktioner både från farmaceuter och apoteksföreträdare. Jag misstänker att en biverkan av det statliga apoteksmonopolet under närapå ett halvt sekel har inneburit en stark symbios mellan farmaceuter och arbetsgivaren, det statliga Apoteket med stort A. En insikt som behövs är att apotekare är en sak och apotek en annan. Farmaceuter en sak och farmaceutisk verksamhet en annan. Kritik mot apotekskedjor är inte lika med kritik mot personal vid apotek. Lite civil olydnad mot arbetsgivaren är ingenting dåligt. Fast kanske ni farmaceuter inte behöver gå riktigt så långt som till att helt efterlikna läkarkårens låt oss säga fria och frispråkiga förhållande till sina arbetsgivare.

Den största och mest bestående effekten av omregleringen av apoteksmarknaden blir kanske att vi på sikt får en kår bestående av apotekare och receptarier som driver sina professionella hjärtefrågor oberoende av de ställningstaganden som görs av ägarna till apotekskedjorna. Låt oss för kundernas skull hoppas på det.