Vetenskapens gränser – eller minns ni THX?

Det fanns en tid, i mitten på 1970-talet, när Elis Sandberg var ett mer känt namn för svenska folket än Rudolf Meidner, och förkortningen THX behövde lika lite förklaring som förkortningen SJ. Elis Sandberg var veterinärmedicinare från Småland, och anledningen till hans ryktbarhet var kalvthymuspreparatet THX.

Sandberg började experimentera med THX redan under 1950-talet, och antog snabbt att han var något stort på spåren. Thymus är en hormonproducerande körtel som finns hos alla däggdjur, och tycks växa eller krympa i relation till individens allmäntillstånd och immunförsvar. Hos små barn är den större än hos vuxna, likaså hos sjuka.

Mot denna bakgrund antog Sandberg att thymus kunde vara nyckeln till en av medicinens mest brännande och svårhanterliga frågor: varför insjuknar bara vissa personer, trots att flera utsatts för exakt samma sjukdomsframkallande bakterie eller virus? Och varför drabbas vissa oförklarligt av exempelvis cancer, samtidigt som andra inte gör det? Nyckeln, tänkte sig Sandberg, måste vara individens immunförsvar.

Sandbergs egna försök, först på kreatur, sedan på människor, visade honom själv strålande resultat. Och ryktet spreds. Snart vallfärdade patienter till småländska Aneby för att behandlas med ”mirakelmedicinen”. Många rapporterade bot, eller i alla fall klar förbättring. Detta blev upptakten till en av den svenska medicinhistoriens mest långdragna kamper i modern tid. Läkarkåren, och sedermera Medicinalstyrelsen, avfärdade Sandbergs forskningsresultat. Han åtalades flera gånger, och den svenska lagstiftningen om naturmedel för injektion hade direkt sin upprinnelse i Sandbergs verksamhet. I media blev Sandberg den lille David som kämpade mot myndighetsvärldens och läkarkårens Goliat.

Patienterna älskade ”THX-doktorn”, som han kom att kallas. I den barackliknande kliniken i Aneby, där upp till 150 injektioner gavs – per dag – fann de något som den konventionella vården inte kunde ge dem. Läkarkåren och representanter för den kliniska forskningen rasade: det gick inte att verifiera Sandbergs forskningsresultat med etablerade metoder, alltså vilseledde han sina patienter, gav hopp åt dem som inget hade att hoppas på. Sandberg replikerade att vetenskapen var mer intresserad av form än av innehåll. Var inte det viktigaste för medicinen att hjälpa, att bota, även om man inte visste exakt hur boten fungerade?

Det kan tyckas enkelt att avfärda Sandberg som en sorts kvacksalvare, och hans THX som ännu en verkningslös humbugmedicin. Riktigt så enkelt är det nu inte. Teorin kring hur preparatet fungerade hämtade sina antaganden från den snabbt växande endokrinologin – teorin var med andra ord vetenskapligt gångbar.

Anledningarna till den strid som utbröt tycks ha varit andra. Det faktum att Sandberg inte rörde sig inom den legitima vetenskapens domäner var förmodligen en. Att han utmanade myndighetssverige en annan. Och att han ställde en brännande fråga på sin absoluta spets möjligen en tredje: var går gränslinjen mellan medicinens ambitioner att förstå, vara en vetenskap å ena sidan, och dess vilja att hjälpa sjuka och döende människor å den andra? Frågan är fortfarande allt annat än besvarad, eftersom den rör medicinens dubbla identitet och dess ambition att vara både och.