Att bara vara heltidsstudent

Det är en förväntan i luften. I föreläsningssalen trängs nästintill hundra studenter, väntar på upprop och kursintroduktion. Det är första dagen på terminen och ja, det känns lite som när man började skolan för många år sedan – kärt återseende av kursare efter ett långt sommaruppehåll, förväntan inför ett kommande år.

En vecka in på terminen känns sommaruppehållet  plötsligt avlägset. Dagarna fylls av basgruppsmöten, föreläsningar och seminarier, jag får ont i en axel av att släpa böcker genom BMCs korridorer. Det är tunga böcker och långa korridorer. Och som vanligt går jag ibland åt fel håll, lätt disträ som jag ibland kan vara.

Jag är alltså en vecka in på apotekarprogrammets termin sju. Programmets sista helt bundna termin. I vår vankas valbara kurser, nästa höst examensarbete och slutligen ett halvårs praktik. Jag får lite lätt ångest. Herregud, vad ska jag läsa? Vad vill jag bli? Ok, det verkar som att jag ska bli apotekare, men vilken slags apotekare?

Kanske inga livsavgörande val, kommer jag och en vän fram till när vi diskuterar vår långest, även om det känns så. Blandade känslor inför en kommande förändring har vi drabbats av, det är visst vanligt.

Jag har många gånger fått frågan om vad jag ska göra nu. Min tid som projektledare för Pharmada och arbetsmarknadsansvarig på kåren är över och överlämnad till min efterträdare. Jag har ett uppehåll från Friskis & Svettis där jag länge varit funktionär. Ja, vad gör man då när man är student och inte är engagerad för tillfället?  Plugga brukar jag svara. Och fika, umgås och träna. Kanske se på TV också, det har jag inte gjort på typ tre år.

Det känns rätt bra faktiskt, att kunna vila i att jag gjort mitt bästa i ett ämbete och i ett funktionärskap. Nu ska jag ”bara” vara heltidsstudent på apotekarprogrammet, ett program som sägs vara tufft och krävande. Det är fullt tillräckligt.