Statistik istället för klinik

Samtidigt som krympande resurser läggs på klinisk utvärdering av nya läkemedel har växande sådana lagts på statistiska beskrivningar av läkemedelsområdet – tillbakablickar istället för framsyn. Det senaste tillskottet är Läkemedelsbehandling – jämförelser mellan landsting i Socialstyrelsens och SKLs serie Öppna jämförelser. Rapporten täcker läkemedelsinformation, äldres läkemedel, antibiotikaanvändning i öppen vård, läkemedelsbehandling vid psykisk ohälsa, hjärt- och strokesjukvård, osteoporos, reumatoid artrit (RA) och cancer. Ambitionen är välkommen även om resultaten i många fall är försedda med omfattande reservationer som gör analysen osäker.

Vissa resultat är tydliga. Kvinnor och män har i stort sett samma tillgång till läkemedel med hänsyn till sjukdomsförekomst. Ett oanalyserat faktum är kvinnors större förbrukning av sömn- och lugnande medel liksom att personer med eftergymnasial utbildning konsumerar dessa i lägre grad. Vissa brister inom läkemedelsanvändningen är förståss större än andra och vissa är lättare att åtgärda än andra.

Ibland är variationerna mellan landstingen små, som för medelantalet läkemedel hos äldre, antal utlämnade pencillin V recept och blodproppshämmande behandling efter hjärtinfarkt. Ibland är skillnaderna stora (tvåfaldiga) som för antal personer som regerbundet använder sömn- och lugnande medel, medel mot benskörhet, biologiska läkemedel vid RA och adjuvant cytostatikabehandling av kolonopererade. Inom en behandling är ett landsting bäst och inom en annan ett annat.

Avsikten med rapporten är att utgöra ett underlag för förbättringsarbeten i landstingen. Jag tror dock att effekten av att se hur man ligger till i landstingsligan är liten om förbättringen är förenad med kostnader men större om den är förbunden med besparingar, som till exempel färre läkemedel till äldre eller minskad antibiotikaanvändning. Det är inget framsteg att alla landsting har minskat sina läkemedelskostnader mellan 2011 och 2012 (balnd annat genom ökad generikaanvändning) samtidigt som patienter underbehandlas och undanhålls nya läkemedel.

För mig är resultaten som avser läkarnas läkemedelsinformation oacceptabla. Endast 60 procent av dem frågar om patienten använder andra läkemedel – ett resultat som försämrats mellan 2009 och 2011 (senaste mätningen). Än sämre var informationen om biverkningar. Endast 40 procent av patienterna upplevde att läkaren hade informerat om dessa – också en försämring sedan 2009. Avsaknaden av en balanserad information kan resultera i avbruten behandling på grund av biverkningar eller aldrig påbörjad sådan efter att patienten blivit skrämd av bipacksedlarnas många varningar.

Tyvärr har jag inga förhoppningar att Socialstyrelsen eller SKL vare sig ska ta läkarna i örat eller införa några morötter för att förbättra läkemedelsinformationen. Större tilltro har jag till allt mer aktiva patienter. Projektet Koll på läkemedel, som drivs av pensionärsorganisationerna och Apoteket AB är en isbrytare i sammanhanget.