Där går min gräns för samexistens med fienden

Semester i sommarlandet. Ett paradis med allt det bästa den svenska landsbygden har att erbjuda; sjöar, skogar, ängar och betesdjur. I yngre dar kunde jag inte tåla att det fanns orm i paradiset. Jag smidde ondskefulla och kriminella planer på hur jag skulle bli av med den fridlysta huggormskolonin i det gamla stenröset vid växthuset: Spränga skiten i luften gick inte an för då skulle gammelmorfars bonsailiknande, heliga apel gå i bitar. Hälla tändvätska över ormgropen och tända på? Kanske bättre att söva dem med avgaser från bilen, en slang rätt ner i röset bara.

Men något hände när jag passerat livets krön, inte med huggormarna, men med mig. En solig sommardag satt jag lutad mot växthusväggen, barfota i sanden med smultronblad mellan tårna. Då kom den glidande i gräset bara ett par meter bort och det hände faktiskt ingenting alls med min puls. Jag minns att jag tänkte att ormen i paradiset är något jag måste lära mig leva med.

Sommarplågorna är fler och insikten täcker inte allt som rör sig. Just i år hade getingar byggt bo under taknocken på verktygsboden. Det är borta nu för en i släkten är allergisk mot sticken. Och så fästingarna. Vi handklipper en hektar och mönstrar varandras minsta veck och vrå varje kväll och familjens Östersjöseglare är äntligen vaccinerad mot TBE. Någon klamydia såg vi tack och lov inte till den här midsommaren heller men generellt är det säkert en av de mest spridda smittorna så här års.

Årets farligaste mikroorganism i Värmland är faktiskt mässlingviruset. Helt otippat dök de första fallen på över tio år upp när syrenerna stod i full blom. Spridningen är lokal och hittills urban; en pub i centralorten Karlstad ser ut att vara centrum för smittspridningen. Smittskyddsläkaren uppmanade befolkningen att vaccinera sig pronto och mottagningarna höll kvällsöppet.

Vid den senaste mässlingepidemin, förra årets utbrott i vaccinationsmotståndets starkaste fäste, Järna, smittades betydligt fler. Andelen vaccinerade i vissa områden har sjunkit till en farligt låg nivå där risken för epidemier bedöms överhängande av smittskyddsläkare.

När jag för några år sedan intervjuade Greta Forssell, då 94 år gammal, för Dagens Nyheter berättade hon om sina erfarenheter som barntandläkare i Göteborg på 1950-talet. Många av hennes små patienter hade blivit skadade för livet av följdsjukdomar som hjärnhinneinflammation och några dog.
– Jag förstår inte hur folk vågar låta bli att vaccinera sina barn nu när möjligheten finns, sa hon.

Sverige har länge varit en ö där vi har varit skyddade, mycket tack vare
att så gott som alla barn vaccinerats. Låt oss slippa epidemier av den magnitud som drabbade Italien för några år sedan: 24 000 insjuknade, flera barn dog och ett hundratal drabbades av svåra följdsjukdomar.

Där går gränsen för min fredliga samexistens med fienden: Huggormar – Ja. Mässlingvirus – Nej.