Stör mig inte tack ? jag läser faktiskt

Fler och fler tidningar och tidskrifter blir allt mer digitala. I vissa fall slutar man helt och hållet att ge ut en papperstidning för att enbart satsa på den digitala ”tidningen”. En digitalisering är oundviklig, tror jag faktiskt. Och jag välkomnar den eftersom digitala tidningar erbjuder så mycket mer i form av arkiv, sökning, dela med vänner och kollegor etc.

Digitaliseringen kan handla om att göra en pdf-tidning, en webbsajt eller en annan e-lösning. Men varför gör man det? Det handlar förstås om att få ekonomin att gå ihop. Tryck och porto kostar mycket pengar. Hade det varit lönsamt att göra papperstidning som för 20-30 år sedan (var det verkligen lönsamt då?) hade man självfallet fortsatt att göra det.

Den här tidningen liksom de stora tidningsdrakarna DN och Svenskan är inga undantag. Vem minns inte ”glansdagarna” när Dagens Medicin var tre gånger så tjock som idag och innehöll en mängd produktannonser. Dessa lyser med sin frånvaro och har i stora drag ersatts med annonser för egna seminarier som kostar många hundralappar att gå på. Läkartidningen har gått samma utveckling till mötes.

Men digitaliseringen skapar faktiskt nya problem – problem som inte ens jag själv tänkte på när jag arbetade med det eftersom jag inte kunde föreställa mig just detta specifika problem.

Att sitta i ”läsfåtöljen” hemma med en uppslagen tidning signalerar så mycket – men framför allt signalerar det ”jag läser”. Det är en tydlig signal som ”alla” känner till och respekterar, till och med mina egna barn, sex och åtta år gamla. Plus att en uppslagen tidning ger en speciell form av njutning för mig själv – känslan av strävt tidningspapper, en svag doft av trycksvärta, egen kvalitetstid med min tidning med mera.

Men att sitta med en bärbar dator eller en Ipad i samma ”läsfåtölj” sänder helt andra signaler. ”Vad spelar du?” undrar barnen när jag sitter där med paddan efter kvällsmaten. ”Varför får du se på film när inte vi får?” är en annan vanlig kommentar från de yngre i familjen. Om jag sitter med den bärbara datorn tror frun direkt att jag jobbar – research, mailar till intervjupersoner, korrekturläsning, bokföring eller något annat jobbigt.

”Nej, jag läser faktiskt, kom och se själv”, låter som en dålig undanflykt i sammanhanget. Trots att jag verkligen gör det.

Där ligger både datorn och paddan långt efter den prassliga papperstidningen, som sänder ett indirekt meddelande till familjemedlemmar och arbetskollegor: ”Stör mig inte – jag läser faktiskt”.

Kanske är det dags att lära om. Men hur många generationer tar det? Nej, det blir nog att ta fram en gammal Läkemedelsvärlden-papperstidning ur hemmaarkivet som jag täcker paddan eller datorn med så att jag får vara i fred när jag läser. För det tänker jag faktiskt fortsätta att göra.