Jag ska sluta försvara mig

”Jaha.., menar du receptionist?” säger han och ser fundersam ut.
Receptionist? Nu är det min tur att se frågande ut. Nästan så att jag börjar fundera på om jag sagt fel, sluntit på orden eller glömt vad jag pluggar. Det senare vore otroligt, jag brukar ju ha ganska bra koll på vad jag läser. Jag har precis berättat att jag ska ägna kvällen åt att rätta en labbrapport. Och nämner i förbifarten att jag läser till apotekare.
Vi får reda ut det. Det visar sig att killen jag pratar med har missuppfattat det här med reception, receptionist och receptarier.

Jag hör att det pratas om det i korridorerna på universitetet, bland mina kursare och på kåren. Oftast lite uppgivet och frustrerande. Och inte är det så konstigt kanske, att det känns frustrerande och uppgivet. Särskilt inte när man kommer direkt från en organlabb där man slitit håret av sig i många timmar, och sedan börjar förklara att den utbildning som man investerar tid och pengar i inte handlar om att bli kassabiträde, receptionist eller vad det nu kan vara.

Jag känner mig lite tröttsam som återigen tar upp ämnet. Att jag skriver att det finns många som inte vet vad en apotekare eller receptarie är. Men jag tar upp det för att jag tycker att det är viktigt. Och kanske känns det bara tröttsamt för mig, för att jag har tänkt på att det sedan jag började plugga, så att tanken har blivit uttjatad. Och att jag själv har tröttnat på att försvara mig varannan gång jag berättar om mitt framtida yrke.

Fast jag har kommit på en sak. Jag ska sluta försvara mig. Istället ska jag börja berätta. Jag ska berätta att jag ska bli apotekare, för vem kan göra det bättre om inte du eller jag, vi som är eller ska bli apotekare eller receptarier. Det är ju vi som är experter på hur det är att vara just det vi är, eller ska bli.

Nu finns det i alla fall en till som fattat galoppen, killen med receptionister. Han log lite när vi rätt ut det hela. Sen frågade han mig om man kunde dricka alkohol om man äter penicillin.