Branschen måste göra upp med sitt manipulativa drag

Läkemedelsbranschen tycker att de har ett oförtjänt dåligt rykte. Men så länge de fortsätter föra andra bakom ljuset blir förtroendet svårt att reparera.

LEDAREN NR 4 2011

Inger Atterstam har varit medicinjournalist på Svenska Dagbladet i trettio år. Många känner, eller avfärdar, henne som en ständig kritiker av läkemedelsindustrin. Efter en intervju med henne (sidan 16 i LmV nr 4, eller här) frågade jag vad hennes inställning egentligen är till branschen. Svaret kom snabbt: ambivalent. Läkemedelsföretag står för medicinska framsteg, men hon blir väldigt skeptisk när det kommer pressmeddelanden med färdigserverade patientfall och läkarkontakter. Och så konstaterar hon att hon sannolikt skriver mindre om nya läkemedel än vad som är journalistiskt motiverat. Resonemanget känns igen, vi för liknande här på redaktionen. Kanske är det här bara ett journalistiskt dilemma. Men det ligger nära till hands att tro att den överkänslighet som en del journalister fått mot läkemedelsindustrin är samma som drabbat många läkare, politiker, tjänstemän och akademiska forskare.

Det kan därför finnas all anledning för läkemedelsbranschen att fundera på vad den gör som är så allergiframkallande. För visst är det lätt att förstå företagens frustration. De tar fram läkemedel som lindrar sjukdom, de skapar etikavtal med alla de kommer i kontakt med, de arbetar för transparens med samarbetsdatabaser. Och så vidare. Ändå blir de misstänkliggjorda om och om igen.

Förklaringen finns i det som sker parallellt med renlevnaden. Allt det som kan hänvisas till läkemedelsbranschens manipulativa drag. Det allvarligaste är så klart den utbredda spökskrivningen av vetenskapliga artiklar där läsaren manipuleras att tro att en oberoende forskare presenterar vetenskapliga sanningar när det i själva verket är ett läkemedelsföretag som styrt allt. Men även betydligt mindre allvarliga incidenter skadar. När patientföreningar till exempel presenterar undersökningar om att vården är dålig på att förskriva ett visst läkemedel utan att berätta att ett läkemedelsföretag sponsrat undersökningen. Den journalist, eller läkare, som ändå upptäcker sponsringen kommer känna sig manipulerad. Eller fundera på hur läkaren känner sig som får tips om en metastudie från en representant från ett läkemedelsföretag och först låter sig övertygas om en substans förträfflighet. Men som senare får reda på att läkemedelsföretaget inte publicerat de negativa resultat som också finns och på så sätt lagt grunden för en metastudie med positiva resultat. Gissningsvis kommer den läkaren känna sig, just det, manipulerad.

Efter den erfarenheten kommer det inte spela någon roll vad ett företag, eller bransch, gör. Misstänker jag att den jag pratar med försöker manipulera mig kommer jag aldrig lita på det jag hör. All kommunikation blir förpestad. Konsekvenserna av förtroendekrisen är allvarliga. Patienter riskerar att inte behandlas med nya läkemedel eftersom läkarna inte litar på att företagens uppgifter är sanna. Den kliniska forskningen går i stå för ingen läkare vill bli förknippad med läkemedelsindustrin. Journalister väljer att göra ett sämre jobb och skriver inte alls om några läkemedel. 

Samtidigt får man anta att manipulationen kommit till för att den fungerar. Förskrivningen går säkert upp precis efter att läkaren läst metastudien. Tillräckligt många journalister skriver en artikel efter att det fixade pressmeddelandet gått ut. Och patientföreningarna får ibland lite uppmärksamhet. Men det är förrädiskt kortsiktigt. På lång sikt är det istället rent giftigt. Inger Atterstam slängde tillslut fram tanken att läkemedelsindustrin kanske skulle ha mest att vinna på att montera ner hela PR-apparaten. Kanske det. Eller så slutar man bara med manipulationen.

P.S.  Nummer 4 är mitt sista nummer av LmV. Håll utkik här på webben om du är nyfiken på vem som tar över som chefredaktör i höst.