Konstig pudel från läkemedelsindustrin

I radions P1 förklarar läkemedelsindustrin att de är självkritiska mot de
spökskrivna vetenskapliga artiklarna. Men lyssnar man på resonemangen
hör man snarare en industri som dels vill förminska problemet, dels
slippa ta sitt ansvar. 

De senaste två lördagarna har radioprogrammet Medierna i P1 tagit upp problematiken med att läkemedelsföretag spökskriver vetenskapliga artiklar. I det första programmet berättar frilansjournalisten Fredrik Hedlund om sina slutsatser efter den research han gjorde till artikeln Manipulerad vetenskap som vi publicerade i Läkemedelsvärlden nummer 1 tidigare i år. Om du inte läst reportaget rekommenderar jag att du gör det nu (vi har nu låst upp artikeln så att även du som inte prenumererar kan läsa den).

Den viktigaste slutsatsen i Fredrik Hedlunds reportage är att spökskriveriet av vetenskapliga artiklar är systematiserat och utbrett. Vi som läser artiklarna ska tror att de är skrivna av oberoende akademiska forskare men i själva verket är det läkemedelsföretag och PR-företag som hållit i allt från databearbetning till att formulera slutsatserna.

Medierna i P1 har till uppgift att granska journalister, och deras frågeställning är därför hur landets medicinjournalister hanterar det faktum att mycket vetenskaplig publikation har en dold ekonomisk agenda. En viktig fråga eftersom rapporteringen i media är en informationskälla för både patienter och professioner. I Mediernas första reportage blir det uppenbart att de flesta journalister har mycket svårt att hantera frågan. Som medicinjournalister är vårt uppdrag att skriva oberoende journalistik om ny läkemedelsforskning. Men i dagsläget har vi svårt att bedöma vad som är bra och ärlig forskning och vad som är ett rent manipulerat budskap. Det är så klart problematiskt och djupt otillfredsställande. Men huvudproblemet är inte journalisternas arbetsmetoder utan det faktum att manipulationen pågår.

I lördags fick så Läkemedelsindustriföreningens vd Rickard Bergström ge sin syn på saken i Mediernas andra reportage om frågan. Vid en första lyssning kan det låta som att han medger att läkemedelsföretagen har gjort fel och att de nu ska arbeta för att göra annorlunda. Men en noggrannare lyssning väcker många frågor, för vad är det egentligen Rickard Bergström säger?

Till exempel:
?Den stora delen av spökskriveriet, där det alltså bara handlar om vem som håller i pennan men där innehållet fortfarande är korrekt, det spökskriveriet ser jag inte som något större problem.?

Bara håller i pennan? Som journalist vill jag hemskt gärna veta vem som hållit i pennan och jag vill veta vem det är som stått för tolkningen av data. Anledningen är enkel. Den data som står i en vetenskaplig artikel är ett urval. Texten är i sin tur en tolkning av data. Om urvalet gjorts av ett läkemedelsföretag och texten formulerats av ett PR-företag vill jag veta det. Om urval och tolkning istället gjorts av en akademisk forskare utan påverkan från ett företag, ja, då vill jag veta det. Först om jag får den informationen kan jag bedöma artikeln och fundera på vilka aspekter som eventuellt kan vara utelämnade, något som jag i min tur sedan kan rapportera vidare till mina läsare. Samma sak gäller för den läkare som läser den vetenskapliga artikeln och sedan använder sina kunskaper mot patienten.

Genom att hävda att det inte är så noga vem som står som författare så länge innehållet är korrekt förminskar Rickard Bergström problemet med spökskriveriet.

På samma sätt duckar han för läkemedelsföretagens ansvar för att situationen alls har uppstått. Flera gånger säger Rickard Bergström att de misslyckats med att förklara hur den här processen går till och att de nu ska bli tydligare. Det låter ju bra. Men genom säga så slipper han också svara på frågan VARFÖR de gör som gör. I reportaget i Läkemedelsvärlden sägs förklaringen vara att studierna är så stora att det är omöjligt för ett par akademiska forskare att hålla i forskningen och analysera all data.

Det är en fullt rimlig förklaring till varför läkemedelsstudier måste koordineras och analyseras på företagen. Men det är inte en förklaring till varför det sedan i Lancet, NEJM eller BMJ står ett gäng akademiska forskare som författare när de varken varit med att skriva texten eller bearbeta data.

Fortfarande har läkemedelsindustrin inte svarat på den frågan, varför skriver de inte sina egna anställda forskare som författare när det är de som har gjort allt?

Efter att ha vridit och vänt på den här frågan hittar jag bara en möjlig förklaring: de har velat att vi ska tro att det är de akademiska forskarna som står bakom. Hela syftet har varit att läkare, andra forskare och journalister ska tro att tolkningen av data är gjorda av oberoende, sanningssökande och fritänkande forskare med högt förtroende. Vad har syftet varit, om inte att manipulera? Finns det en annan förklaring skulle jag gärna höra den. Det är detta som läkemedelsföretagen måste ta ansvar för innan tillitsfrågan kan komma vidare.

Det här ämnet är trassligt. Det är enormt lätt att kritiken hamnar snett och därmed också försvaret. Men kärnfrågan, som handlar om att det måste till en full transparens på vem som står bakom vilken forskning, är mycket viktig.

Det är lite oklart vad Rickard Bergström menar när han säger att de ska bli tydligare med hur processen går till. Vi behöver inte mer information om hur spökskriveriet går till. Vi behöver att det försvinner. Vi kan bara hoppas att det är det Rickard Bergström menar när han säger att de ska jobba för ökad öppenhet.