Vårdens övergångar i verkligheten

Att många av de fel som gäller läkemedel uppstår i vårdens övergångar är
mer eller mindre skåpmat. Ändå känns det både snopet och chockerande när det sker mitt framför näsan på en.

Nyligen blev en nära släkting till mig väldigt sjuk. Gråvit, lelös och iskall åkte hon ambulans till akuten. Det blev intensivvård på ett av de stora universitetssjukhusen i huvudstaden, slangar, respirator, blinkande skärmar och en massiv uppbackning av personal och resurser. Skönt för en stressad och orolig anhörig.

Det visar sig vara en rejäl maginfektion som slagit ut hela tarmsystemet i kombination med en propp i lungan. Med undantag för det lilla vatten som kan sugas ut ur en fuktad svamp fick inget passera läpparna. Näringsdropp, antibiotika, heparin och smärtlindring fördes in via slangarna hon var kopplad till. Efter några dagar piggar sjuklingen på sig, det gråvita byts mot en mer stabil blek färg. Dags att byta avdelning, lämna de högteknologiska apparaterna och den minutiösa kontrollen på IVA-avdelningen och ge plats till nya och sjukare personer. Nästa anhalt får vi veta blir en infektionsklinik. Samma sjukhus men på andra sidan staden. Klockan är 11 på förmiddagen.

Jag ser hur sköterskor och läkare börjar ringa, knappra in och skriva upp. Allt som den sjuka får i sina slangar ska hon ha även på nästa ställe. Noteringar görs om att absolut morfin bör undvikas på grund av beroendeproblematik, allt noggrant. Jag kan inte låta blir att blir lite uppspelt över att få sitta och vara så nära allt det här jag skriver och läser om på dagarna, journalsystem, läkemedelslistor. Här är det minsann koll inför övergången tänker jag. Klockan 17 kommer ambulanstransporten, sjuklingen far iväg och jag och hennes man efter.

När vi kommer fram en halvtimme senare har den sjuka blivit grå igen. Rösten bär knappt, hon har ont efter skakig bilfärd. Inga slangar någonstans. Vi undrar vad som hänt, finns det någon smärtlindring? Efter en stund kommer det in en stressad sköterska. Nej jag kan inte ge några läkemedel, upplyser hon oss, vi har inte fått några uppgifter om vad hon står på. Det inte kan stämma säger vi, irritationen och hjälplösheten slår till med oväntad kraft. Heparinet? Superantibiotikan? Jag hittar det inte i datorn, fortsätter hon, och det kom inga papper i ambulansen, säger sköterskan, vars irritation också stiger. Sjuklingen andas tyngre och tyngre, har ont.

Här, utbrister den sjukes man plötsligt. Han är två meter lång och den enda i rummet, som haft en chans att se plastfickan på en hög ställning inne i rummet. Han, och ambulanskillen som lagt bunten med journaler och listor där. Sköterskan bläddrar i papprena, stressar ut igen. Efter vad vi tycker är en evighet kommer hon in. Läkaren har inte signerat ordinationerna så det går inte att ge något ändå. Det är ingen trevlig stämning på rummet just då.

Efter ytterligare en stund börjar det ordna sig, läkaren som varit på ett akutanrop kommer och lugnet infinner sig. Både vi och sköterskan är ju snälla personer egentligen och den sjuka får sina läkemedel och, med undantag av att de ger morfin ändå innan vi säger ifrån, så går det bra.

I teorin vet jag ju att det är i vårdens övergångar som läkemedelsrelaterade fel uppstår. Men att med egna ögon uppleva de slarv- och systemfel som förekommer gör mig chockad och besviken. Den här gången hade den sjuka friska och pigga personer i sin närhet som kunde stötta henne. Det har långt ifrån alla. Jag verkligen hoppas att läkemedelsstrategier, nationella it-system och lag om patientsäkerhet kommer att leda någonstans. Men lite tveksam är jag.