Miljöexperimentet pågår

Astrazenecas miljökonferens i Kina förra veckan är bara en i raden av
händelser som visar att någonting håller på att hända med miljöfrågan.
Ingen vågar längre förneka att vissa läkemedelsfabriker i Asien
sannolikt är starkt miljövidriga och ett potentiellt hot mot hela
världshälsan.

Det är fascinerande att följa hur tonläget kan förändras över tid. Astrazenecas miljöchef Alan Horowitz förklarar att förra veckans konferens i Kina med potentiella underleverantörer indirekt handlade om de mätningar som miljöforskaren Joakim Larsson gjort i Indien. Om man minns de första reaktionerna på Joakim Larssons studie så kan man konstatera att det låter lite annorlunda nu.

En snabb repetition av Joakim Larssons studie: Han och Cecilia de Pedro tog vattenprover från vattnet utanför ett reningsverk i Patancheru i Indien som renar vatten från 90 olika läkemedelsfabriker. Det visade sig då att koncentrationerna av antibiotikumet ciprofloxacin i det ?renade? vattnet var 31 000 mikrogram per liter. Det är en koncentration som är högre än den som finns i blodet hos en patient som behandlas med läkemedlet.

Innan den här studien var det ingen som trodde att läkemedelsfabriker skulle vara så ?dumma? att de släppte ut aktiva substanser rakt ut i avloppsvattnet. Det skulle vara som om en guldfabrik släppte ut sina guldkorn ungefär. Och även precis efter att studien publicerats var skeptisk det ord som bäst beskriver industrins och myndigheters reaktioner.

Men som sagt, någonting har hänt. Astrazenecas miljökonferens är bara en del. För ett tag sen anordnade Läkemedelsverket, Läkemedelsindustriföreningen och IVL Svenska Miljöinstitutet ett seminarium om just läkemedelsproduktion i lågkostnadsländer och dess eventuella påverkan på miljön. Gemensamt för alla talare, som bland annat var från Läkemedelsverket, patentindustrin, generikaindustrin och landstingen, var att de alla såg allvarligt på problemet. Ingen som satt sig in i frågan vågar längre säga något annat. Det rådde full konsensus kring att
1) det finns ett problem
2) problemet är mycket allvarligt både för de människor som lever runt de här fabrikerna och för hela världen om utsläppen leder till förvärrad antibiotikaresistens
3) problemet är jobbigt och svårt att lösa.

Diskussionerna på seminariet handlade därför om vad man ska göra åt det hela. Förslagen på lösningar har vi hört tidigare. Antingen för man in miljöaspekterna i GMP (det här vill generikaföretagen), eller så låter man industrin rensa upp det här själva (det vill Läkemedelsindustriföreningen), eller så måste de som köper läkemedlen, det vill säga landstingen, bli mycket kräsnare i sina upphandlingar (vilket alla verkar tycka vara den bästa men också den mest omöjliga lösningen).

Det finns långa resonemang att föra kring alla de här lösningarna, och det finns flera artiklar att läsa om det här på Läkemedelsvärlden, läs den senaste här.

Men Bengt Mattson, som är miljöchef på Pfizer och också Lif:s representant i de här frågorna, var den som satte allt på sin spets genom att ställa frågan ?Vad händer med de här utsläppen under de åren det kommer att ta att ändra lagstiftningen??.

Varje dag fortsätter de här fabrikerna att producera vattenavfall som inte renas på rätt sätt. Varje dag fortsätter därmed också experimentet ?hur mycket antibiotika kan vi pumpa ut direkt i miljön innan vi får allvarlig resistens?.

Tyvärr lämnades den obehagliga frågan hängandes i luften. Alla retirerade till de betydligt mer bekväma slutsatserna som att ?vi jobbar på det? och att ?det här är någonting som vi måste lösa på sikt?.