Vissa apotek är folkliga och går hem hos alla, andra vill bara ta hand om specialfallen.

I Stockholm pågår årets Läkemedelskongress anordnad av Läkemedelsakademin i samarbete med Lif och Apoteket. I kongresshallen som samlat apotekare, representanter från läkemedelsindustri, myndigheter och fackliga organisationer råder en smått euforisk stämning.

Misstänker snart att det inte bara är effekten av gratis reklamgodis och kaffe som gör deltagarna uppspelta. Efter att ha suttit på ett par föreläsningarna går det inte att värja sig för att det råder en nästintill religiös stämning. Tron på att farmacevternas tid är här.

Vid ett seminarium diskuterades vad som kommer att hända med läkemedelsinformation på en omreglerad marknad. Av vem och hur kommer det kontrolleras vad som är producentneutral information och inte propaganda från ett penningsuget företag?  Hur ska patienterna få den information de behöver? Representanter från Apoteket menade på att det är här farmacevterna kommer att bli ovärderliga. På en konkurrensutsatt apoteksmarknad kan yrkeskåren med sin gedigna utbildning och erfarenhet inte bara bli entreprenörer utan också en unik länk mellan industri, vård och patient. Som liknelse målade de upp bilden av marknaden som ett fotbollslag där apoteken likt spelare blir specialister inom olika områden. Vissa apotek är folkliga och går hem hos alla, andra vill bara ta hand om de allra tyngsta fallen med specialiserade läkemedel.

Tankeväckande blev det när David Taylor från School of Pharmacy i London som ägnat mycket tid åt att titta på apoteksmarknader i hela Europa och studerat flera exempel med avregleringar fick ge sin syn på saken. Han log bakom skägget och sa lugnt att information är dyrt att ge, det kostar tid och det kostar personal. Han menade att kunderna antagligen inte kommer att vara det minsta intresserade av att betala för någon information. Industrin och Apoteket kontrade med att betalning kan skötas genom samarbete med staten eller kanske en eventuell framtida extern organisation som har hand om detta, men återigen visste ingen hur.

I den lycksaliga stämningen och pratet om apotekaren som nu äntligen ska få blomma ut och på allvar göra sitt jobb ligger liknelsen om en kalv på grönbete nära till hands. Men det verkar oklart vart kalven ska ta vägen när den skuttat runt ett tag. Med bara ett halvår kvar till omregleringen är aktörernas framtidsbild fortfarande mest fantasistoff. Och även om liknelser är skoj så kan man inte låta bli att undra hur det ska gå?

Men det kanske är som David Taylor säger. En omreglering är ingen stor grej, det löser sig.