Curt Furberg och hans kollegor på the Institutet of Safe Medication Practices gör sedan ett par år tillbaka fyra genomgångar per år av det amerikanska läkemedelsverkets biverkningsdatabas. Utifrån en mängd olika parametrar sätter de sig sedan och sorterar information för att kunna tolka den.
Nu har de nyligen sammanställt sin rapport utifrån siffrorna från årets första kvartal. Jag har fått rapporten och läst den med en begynnande olustkänsla. De hittar onekligen ett och annat när de gräver sig igenom biverkningsdatabasen.
I korthet är några av deras slutsatser:
Under årets första kvartal finns det rapporter om 20 745 allvarliga skador eller dödsfall till följd av läkemedelsanvändning. Det är 38 procent fler än genomsnittet för de fyra föregående kvartalen, och det högsta hittills.
Totalt under kvartalet fanns det rapporter om 4824 dödsfall kopplade till läkemedel. Det är en 2,6-faldig ökning jämfört med tidigare kvartal.
Det fanns 779 rapporter om allvarliga skador till följd av heparin, varav 102 var dödsfall. USA skakades under den här tiden av skandalen med det förorenade heparinet från Kina, men det går inte att göra en direkt koppling mellan föroreningen och rapporterna.
Hur ska man tolka den här informationen? Forskarna själva skriver i sin rapport att deras resultat ska tolkas försiktigt. Det finns förstås en mängd kända problem med spontanrapporteringen i sig självt, inte minst att det är svårt att slå fast det absoluta sambandet mellan läkemedelsintaget och biverkan. Men ändå tror forskarna på att det går att se säkerhetssignaler på det här sättet.
Jag ska inte ge mig in in någon debatt om stryrkan i själva statistiken, jag är inte statstiker eller epidemiolog, men om det finns någon sådan som läser detta så kom gärna med input. Däremot kan jag konstatera att rapporterna är spännande läsning. Och i någon mån måste man väl tycka att det är den här sortens analyser som ska göras, om det nu är så att man ändå håller igång en biverkningsdatabas, eller?
Efter att ha pratat en del med Curt Furberg själv om det hela, så vet jag att de också kämpar med just verifieringen sina fynd. När de såg Champix-rapporterna till exempel så övervägde de om de skulle sätta samman dem i en vetenskaplig rapport som kunde bli vetenskapligt granskad och publicerad, allt för att få mer tyngd i rapporten. I just det fallet valde de att släppa rapporten själva, de ansåg att fynden var för allvarliga för att de skulle hinna invänta hela den vetenskapliga granskningsprocessen. Avvägandet rymmer faktiskt en hel del dramatik. Tänk dig själv att du hittat vad du tror är indikationer på att folk dör i onödan. Ska du berätta det med en gång, och på så sätt få igång en diskussion om läkemedlets risker men också riskera att bli avfärdad som ovetenskaplig? Eller ska du vänta, nöja dig med att folk kanske forsätter skadas av läkemedlet till dess att dina resultatat blivit granskade, men samtidigt vinna att dina resultat får större impact när de väl kommer?
Rent journalistiskt finns det också ett problem. Vad ska vi göra med de här ogranskade uppgifterna som säger att det finns fler rapporter än tidigare om dödsfall kopplade till läkemedel? Vi är vana vid att förhålla oss till vetenskapligt granskande resultat, vi har svårare att förhålla oss till enstaka rapporter. Är det dags för en larmrapport? Eller ska siffrorna hamna i byrålådan i väntan på att de blir vetenskapligt granskade? Svaret är inte givet, och bedömningen måste göras från fall till fall. Själv hoppas jag att de fortsätter göra sina genomgångar, fortsätter utvärdera sina egna metoder och fortsätter dela med sig av vad de hittat.
Men jag hoppas också att deras resultat och arbetsmetoder kan diskuteras mer, och det öppet, så att fler kan lära sig hur deras fynd bäst ska tolkas.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här