Trots att jag sedan ett antal år ägnar mig åt journalistik på heltid känner jag mig fortfarande mycket som en apotekare. Häromkvällen satt jag och pratade jobb med en annan farmacevt i förskingringen, och vi kom osökt in på ?kundmöten vi minns?. Den där känslan av att verkligen ha bidragit till något viktigt.
Ett av mina starkaste minnen har jag en gång skrivit om i Läkemedelsvärlden, min sista kväll på apoteket CW Scheele i Stockholm. Det handlar om en man som råkat felmedicinera sin antibiotikakur mot tuberkulos.
Efter att jag börjat läsa journalistik, och den intervjuteknik som ingick i utbildningen tyckte jag att mina kundmöten gick ännu bättre. Det var liksom roligare än någonsin att stå vid disken på apoteket, och jag kunde göra ännu mer nytta. När man får till den där verkliga kundkontakten, och kan bidra med sin kunskap och kompetens är det riktigt roligt. Möten som avslutas med varma handslag och ?God bless you?, eller att få höra att man är apotekets egen ängel? Det glömmer man aldrig.
Jag skulle hemskt gärna vilja höra mer om era möten med patienter och kunder, har ni varit vardagshjältar på sista tiden? Har ni kunnat ställa en sällsynt diagnos på en patient, eller hittat något läkemedelsrelaterat problem? Skriv till oss och berätta!
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här