Effektiviseringar drabbar den kliniska forskningen

Under året har hitintills tre rapporter med inriktning på medicinsk
forskning publicerats: Framsteg inom hälsoforskning (Vetenskapsrådet),
Utländska investeringar i den svenska life science-industrin (Invest in
Sweden Agency) samt Världsklass! Åtgärdsplan för den kliniska
forskningen (SOU 2008:7). Samtliga dokument redovisar styrkor och
svagheter inom forskningen och förslagna åtgärder liknar dem som även
angetts av European Medical Research Council. Svensk medicinsk
forskning har lång tradition, håller hög kvalitet, citeras ofta, stöds
av bra utbildningsnivå, bra infrastruktur och ordning på registren osv.
Problemet är att andra länder blivit mer framgångsrika.

Gemensamt i rapporterna är kravet på ytterligare resursallokering till forskningen: ökade universitetsanslag, forskningsbidrag eller skattelättnader. Detta motsägs delvis av en nyligen gjord undersökning bland 265 FOU-chefer (alla branscher) som Awapatent gjort och av vilken det framgår att finansieringsproblemen hamnar på femte plats. De hundratals miljoner, som i rapporterna föreslås tillföras forskningen, är helt otillräckliga när det gäller universiteten. Vart tar pengarna vägen från alla statliga företag som gett miljardvinster och från det nedbantade försvaret? Är det de sociala förmånerna ? dagskonsumtionen ? som omöjliggör ökad satsning på forskning? En oklar ansvarsfördelning mellan staten och landstingen för finansiering av klinisk forskning gör dessutom att bägge kan peka finger. Ett betydande tillskott kunde kommit från utlandet, men ?ingen utländsk nyetablering av forskning eller produktion inom life science har gjorts i Sverige de senaste 20 åren?. Inte heller har sektorn haft någon tillväxt i sysselsättning. Andra länder har varit attraktivare.

En väsentlig orsak är att klinisk forskning i Sverige idag inte är vad den varit. Effektiviseringar inom sjukvården har drabbat den. De forskningsresultat som uppstod i samarbetet mellan forskande läkemedelsindustri och sjukvård har också minskat som följd av uppblossad moralkritik. Dessbättre arbetar förnuftiga människor på nya former för samarbeten. Detta förhållande tar författarna till Världsklass inte upp. Det är också anmärkningsvärt att utredningen inte refererar till de nationella handlingsprogram för klinisk forskning som tagits fram i USA, Kanada och England. Sjukvårdens tunga administration nämns i utredningen som ett hinder för forskningen. Det finns stora fördelar med att styra över resurser från den förra till den senare. Men det kräver politisk strid med alla administratörer, som hamnat på dessa tjänster, som ett resultat av decenniers överproduktion av akademiker utanför naturvetenskaperna.

Ett annat redovisat problem är att kvalitén i den medicinska forskningen måste upp. Nina Rehnqvist, ordförande i SBU, sade vid Läkemedelsriksdagen 2007 att ca 20 % av all medicinsk forskning inte tillför något. Det är i detta sammanhang man måste se de s k ALF-medlen och landstingens FoU-medel (2,8 miljarder), som fördelas ?utan eller enbart i lokal konkurrens?. Rutinerna för att utvärdera insatserna är dessutom ?generellt svaga?.

Ett möjligt problem är att så många forskare går i pension de närmaste åren. Eller så är det en möjlighet för nya förmågor att komma fram? Det gäller dock att tillräckligt många yngre begåvade människor väljer forskning med medicinsk inriktning. Forskningsministern gör i sammanhanget en svag insats. Aldrig tar han till orda med övertygelse i större sammanhang för att entusiasmera unga att välja forskning. Uppdraget som forskningsminister kan inte vara en reträttpost för avpolletterade partiledare.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.