Sitter på Reykjaviks flygplats och tar del av allt som hänt kring den 20-årige mannen och KS beslut att sluta betala hans läkemedel. Jag har färsk erfarenhet av islänningar och med risk för att tas för rasbiolog vill jag påstå att här bor människor som är raka, svart-vita, envisa och extremt tuffa. KS nytillträdde VD heter Birgir Jakobsson och har fått sitt genetiska material från den här ön. Att det som hänt kring Hunters-drevet händer nu och inte under förra VD:n är knappast en slump. Birgir har tagit ställning och gjort en prioritering, om den är medicinskt korrekt kan jag inte bedöma men det är en prioritering och sådana har vi svårt för i Sverige.
Ni minns säkert socialdemokraternas slogan från valet:
”Så här gör vi inte i Sverige…”
Ok, nog med raljerande, den unge mannen är bara ett första exempel på hur det kommer att se ut de närmaste åren. Se på listan över Sveriges mest sålda läkemedel. På plats 1, 3 och 10 har ni preparat som tillsammans säljer för över en miljard per år. Dessa tre preparat har tillsammans cirka 5500 patienter. Ett överslag över vad som är på gång i företagens pipeline visar att de 10 mest sålda läkemedlen i Sverige om fem år kan komma att användas av högst 40 000 patienter. 40 000.
Prioriterur!
Joakim Söderlund är apotekare, entreprenör och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
En intressant analys av den heliga svenska modellen av sk solidaritet och jämlikhet som tycks passa vissa politiska särintressen än andra vg se http://www.zetterberg.org/Papers/ppr1993d.htm
Först undrar jag – varför så himla dyrt?
Sen tänker jag – hur många får inte andra mediciner i onödan? Slentrianmässigt?
Äldrevården överöses med diverse neuroleptika, antidepressiva, sömnmedel med mera! Omvärdera denna förskrivning, så räcker landstingspengarna även till sällsynta sjukdomar. Det finns hur många rapporter som helst på att äldre mår sämre av 10-15 läkemedel! Sällan görs omvärderingar/utsättning på den enskilda individen, trots alla synliga biverkningar. Det kallar jag dyrt i dubbel bemärkelse! Mänskligt och ekonomiskt!
Joakims inlägg är extremt relevant och viktigt. Detta bör vård-Sverige ta till sig. Många förändringar sker nu, samarbete ökar, kvalitetsregister har kommit igång, riktlinjer förbättras, patientnytta och säkerhet i fokus, uppfäljningar, P4P, m.m.
Men prioriteringar är fotfarande tabu. Trots att passivitet i alla tider är det sämsta av alternativen, det leder så småningom till vanmakt och vi tvingas in i en situation utan valfrihet och prioriteringar av tvång. Istället kan samhället, vi alla, ta makten över utvecklingen och styra den. Då krävs proaktivitet och förhoppningsvis blir det balanserade omsorgsfulla prioriteringar och dessutom kan vi få råd med mera.
Jag är faktiskt inte säker på var jag själv står i frågan när det gäller t ex Kalle Dejemyr. Det beror, som så mycket annat, från vilken utgångspunkt man ser det. (Ur Kalles egen position är det säkert rätt enkelt…)
Däremot tycker jag det är intressant att också diskutera vem som skall göra prioriteringen, och hur. Med den beställar/utförarmodell som är den vanliga i svensk sjukvård görs prioriteringen egentligen av de politiker som “beställer”. Vad skall ske med dem som så att säga faller utanför beställningen? I sin skarpaste konsekvens innebär det att de patienter som det inte “beställs” vård för kommer att dö. Om det kan man tycka vad man vill – men de politiker som gör det valet skall då också stå upp för det, och tala om vilka som skall dö och varför. (Redan Gustav Vasa talade ju om folk som “gärna såge yxan gå, men ej vill hålla i skaftet”…)
En annan prioritering, som på ett sätt syns mindre men drabbar fler, är vissa delar av hur sjukvården idag är organiserad. Det finns beräkningar på att exempelvis sjuksköterskor får lägga 40-50% av sin arbetstid på administration, möten och liknande. Jag vet inte siffrorna för läkare, men det är mycket även för dem. Det är i sin tur följden av en mångårig “prioritering” av annat slag: Politikerna har skurit ner på administrationen – har de trott. Det som tagits bort har varit administratörer, men sällan de administrativa uppgifterna! Så har det gått som det gått, eftersom de uppgifterna måste göras. Om sjuksköterskan fick vara sjuksköterska, doktorn fick vara doktor o s v, skulle mycket se annorlunda ut.
Kontentan av mitt svamlande är väl att om man skall prioritera (och det måste man om man har begränsade resurser) så skall man vara noga med att kolla: VAD prioriteras resp prioriteras bort? VEM prioriterar? (Och skall stå för beslutet…) Och sist men inte minst: Vilka FÖLJDER får prioriteringen?
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här