Vem kan lösa cancerns ekonomiska gåta?

Nya dyra cancerläkemedel pressar landstingens budgetar, men ingen vill säga till en människa att det läkemedel som kan rädda just dig är för dyrt. Efter en dag på årets IHE-forum är det lätt att fyllas av den oroväckande känslan att de senaste årens forskning må ha löst cancerns gåta om och om igen, men samtidigt fött en ny ännu knivigare ? vem ska betala?

Tänk dig löpsedeln. ?Cancerns ekonomiska gåta löst?. I artikeln kan du läsa hur professor X äntligen lyckats räkna ut exakt hur mycket ett räddat människoliv är värt. Exakt hur många kronor varje extra månad i livet för en cancerdrabbad får kosta. Där finns också lösningen på hur man ska tala om för varje patient att just ditt liv är värt 50 000 kronor i månaden, och hur man ska tala om för vederbörande att det där läkemedlet som du läste om i New York Times, det använder vi inte här i Sverige för det är inte kostnadseffektivt. Professor X skulle bli världsberömd.

Tanken är naturligtvis absurd och det är väl också därför som frågan om nya cancerläkemedel och dess kostnader lätt känns obehaglig. Ändå lyckades Sveriges ledande forskare, landstingspolitiker, läkare och industriföreträdare hålla huvudet någorlunda kallt idag och diskutera frågan från olika infallsvinklar på IHE-forumet som i år har temat ?Cancer och fetma ? vad kan göras och vem har ansvaret??.

Många siffror cirkulerade under dagen som diskussionsunderlag, här är ett slumpmässigt urval:

En tredjedel av oss i publiken kommer enligt statistiken att drabbas av cancer någon gång.

Cancersjukvården tar i anspråk 7-8 procent av de totala hälsorelaterade utgifterna, 10-15 procent av dessa går till cancerläkemedel.

Trastusumab (Herceptin) hjälper cirka 20 procent av bröstcancerpatienterna, hos dessa minskar sjukdomsåterfallen med 30 procent.

Varje patient som får Herceptin kostar 350 000 kronor, det krävs att fem patienter behandlas för att rädda ett liv. Varje räddat liv kostar då 1,75 miljoner kronor.

I Sverige kostar varje statistiskt räddat liv i trafiken 16,3 miljoner kronor.

I Storbritannien har man satt ett gränsvärde för ett QALY (det vill säga ett kvalitetsjusterat levandsår) till 30 000 pund, cirka 400 000 kronor.

Socialstyrelsen anser att om kostnaden för ett QALY överstiger 500 000 kronor så ska det anses som högt. Om det överstiger 1 miljon är det mycket högt.  

Siffror, siffror, siffror. Som egentligen ser absurda ut. Ska vi verkligen hålla på att betala så här mycket för människors desperata försök att hänga kvar i livet ett par månader till? Finns det inget bättre att satsa pengarna på? Någon i publiken lyfter frågan att kanske måste vi skilja på hur mycket det får kosta att bota en cancer, och hur mycket det får kosta att förlänga överlevnaden. Jo, kanske. Så kommer Christina Bergdahl, ordförande i Blodcancerförbundet, upp på scen och uttrycker tacksamhet. Dels för att hon överlevt en cancer, men också för att ingen under hela hennes behandling hade pratat pengar. ?Som patient ska jag aldrig behöva höra påpekande om hur mycket läkemedel kostar?, sa hon. Och så kommer man plötsligt på att ja visst ja, det handlar ju om människor.  

Ett faktum som Carsten Rose, verksamhetschef på onkologiska kliniken i Lund, också mycket målande belyste. Han berättade hur han i egenskap av läkare hade oerhört svårt att svara de patienter som ställde frågan ?jag som har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv, varför ska inte jag få bästa möjliga behandling?. I egenskap av verksamhetschef brottas han samtidigt med allt rödare siffror i budgeten. Hans uppdrag är idag närmast omöjligt förklarar han.

Både Christina Bergdahl och Carsten Rose tog också upp en annan, i mitt tycke, absurd del i problematiken. Patienternas ökade kunskap. Internet och media är skyldiga till att patienter förväntar sig vissa läkemedel. Reklam från företagen ger upphov till för stora förhoppningar. Det problemet kan jag se. Men att googlande patienter kommer till läkaren och frågar om de inte borde testa ett visst nytt läkemedel, är det ett problem? Kunskap kan väl alltid mötas med mer kunskap, eller?

Kunskap är förövrigt en viktig del av frågan från ett helt annat perspektiv. Landstingen, de som ska betala, är uppenbarligen stressade över rejält gallopernade kostnader. Nya läkemedel väller in, patienterna kräver dem, och ingen kan sätta stopp. Och intrycket från dagen är att de flesta ser källan till problemet i landstingens brist på kunskap ? inte pengar.