Att leva med ständig värk är ett smärtsamt tillstånd. Tyvärr är det inte självklart att alla människor som känner smärta får lindring och bot. Snarare finns en tendens att det har blivit svårare att få behandling. Långa väntetider och i sämsta fall avsaknad av smärtmottagning inom rimliga avstånd är ett stort problem. Risken ökar att patienterna får en mer svårbehandlad kronisk smärta.
Utöver smärtproblemen riskerar också många patienter att inte bli trodda, vilket försämrar deras hälsotillstånd ytterligare. Smärtan syns inte men den känns och förändrar hela livssituationen. Smärtpatienterna tvingas att lära sig leva med en smärta som gör sig påmind varje dag, utan hopp om bättring. Det är oacceptabelt.
Jag anser att smärtvården måste få en högre status för att kunna hjälpa dessa människor. Jag har därför i riksdagsmotioner framfört krav på att riksdagen bör ingripa för att sjukvården ska kunna uppfylla de prioriterade målen som riksdagen har fastställt. Bland annat måste bristen på läkare med speciella kunskaper om smärta snarast åtgärdas.
Trots att Socialstyrelsen redan 1994 uppmärksammade behovet av smärtvård och rekommenderade att varje landsting borde ha minst en smärtvårdsenhet med olika specialister anslutna, så har bara en tredjedel hörsammat detta. Det har heller inte blivit bättre efter prioriteringsutredningens betänkande som kom 1995. Vård av svåra kroniska sjukdomar tillhör grupp ett och är därmed prioriterad. Detta har ändå inte varit tillräckligt för att landstingen ska bygga ut smärtvården. Tendensen är snarare att det har blivit färre smärtvårdsenheter.
Genom att öka kunskaperna om smärta, samt öka antalet läkare med specialistkompetens och tydliggöra ansvarsfrågan för smärtpatienterna, så finns det goda chanser att lindra och bota patienternas smärta. Bristen på pengar får heller inte stoppa en utbyggnad av smärtvården, det är en övergående kostnadsökning som snabbt kommer att vara intjänad.