Arne Andersson är professor på Institutionen för medicinsk cellbiologi i Uppsala. Han är positiv till de nya resultaten.
? Jag har hållit på med detta i 30 år och varit med om många överoptimistiska rapporter men kanadensarnas arbete är definitivt ett genombrott, säger Arne Andersson.
James Shapiro, Ray V Rajotte och de andra i forskarlaget vid universitetet i Alberta, Edmonton har också hållit på länge. Rajotte och några andra i teamet var de första som lyckades med att få ett humant transplantat med insulinproducerande Langerhanska cellöar att överleva och fungera i nästan ett år. Detta var i början av 1990-talet.
1999 bytte de immunosuppressiv terapi. Den huvudsakliga förändringen var att steroider och ciklosporin utgick. Båda är klassiska preparat i den arsenal av läkemedel som sätts in för att skydda transplantatet från immunsystemets angrepp.
? Det är lite av en trend i dag i transplantationskirurgin att försöka komma bort från ciklosporin och steroider. Vi vet sedan länge att ciklosporin skadar de insulinproducerande cellöarna, säger Arne Andersson.
Ett annat nytt grepp de kanadensiska forskarna så framgångsrikt tillämpade var patienturvalet. Alla tidigare försök med transplantationen av cellöar har gjorts på patienter som antingen redan hade en transplanterad njure eller fick en sådan samtidigt med cellöarna. Detta av försiktighetsskäl. Eftersom resultaten varit så osäkra har man inte velat störa en icke-njurtransplanterad med immunosuppressiv behandling. Patienterna har fått cellöarna ?på köpet?, den immunosuppressiva behandlingen måste de ändå ha för att skydda den nya njuren.
I Kanada gjorde man bedömningen att läkemedlen inte utgjorde någon risk och transplantationerna utfördes på patienter som hade egna fungerande njurar.
Gör tvärtom istället
Ingreppet i sig är mycket enkelt. Cellerna injiceras i vena porta och förs med blodbanan till levern där de efter en dryg vecka växer fast och förhoppningsvis börjar utsöndra insulin.
Hittills har det kanadensiska forskarlaget valt patienter med svårreglerad typ 1-diabetes som haft allvarliga hypoglykemiska episoder och metabol instabilitet trots intensiv insulinbehandling.
? Trots att det var patienter med svårskött och allvarlig diabetes tror jag inte att de hade så svår grad av kärlsjukdom som de som behöver en ny njure. Det kan vara en av förklaringarna till att de nya cellöarna fann sig så väl till rätta, säger Arne Andersson.
Ännu en förklaring till Edmontonmetodens framgång är att de injicerade stora mängder cellöar och att transplantationen genomfördes i två omgångar med några veckors mellanrum. Samtliga patienter fick celler från minst två donerade pankreas.
Transplantatet överfördes också snabbt. Det gick bara ungefär tio timmar mellan donation och transplantation vilket innebär att prepareringen av cellöarna inte var särskilt omfattande.
? Kanske upp till två tredjedelar av transplantatet var inte hormonproducerande celler och möjligen är det så att renheten inte är så viktig som vi har trott. Så länge resultaten var så magra var det logiskt att försöka rena transplantatet så mycket som möjligt men nu kanske kanadensarna har ändrat på det, säger Arne Andersson.
Inom normala gränser
Av de 15 som hittills transplanterats är tretton helt oberoende av insulininjektioner. En patient klarar inte riktigt att hålla blodsockret i schack och behöver stöd av insulin men har ändå märkbart förbättrat sin metabola kontroll. Ytterligare en måste fortsätta med injicerat insulin som före ingreppet.
De transplanterade patienterna har bara ungefär en femtedel av normal insulinproduktion. När de testas med en så kallad sockerbelastning är inte insulinutsöndringen helt normal men det viktiga är, menar forskarna, att blodsockernivåerna håller sig inom normala gränser.
Framgångarna i Kanada är så extraordinära att Juvenile Diabetes Research Foundation i USA, som satsar stora pengar i diabetesforskning, har satt som villkor för fortsatt ekonomiskt stöd att vidare arbete med celltransplantationer utförs enligt Edmontonmodellen.
Dryga tiotalet centra kommer nu att försöka återupprepa de lyckade kanadensiska försöken. Merparten i Nordamerika men också i Schweiz, Tyskland och Italien förbereds transplantationer. Inom loppet av ett år kommer ett 40-tal diabetiker att behandlas.
? Det gäller att visa på Edmontonterapins allmängiltighet, att det inte bara är en slump att de lyckats så väl, säger Arne Andersson.
Också i Skandinavien ska de kanadensiska erfarenheterna testas, men här alltjämt i samband med njurtransplantationer. Donerade skandinaviska pankreas ska tas emot i Uppsala där cellöarna ska prepareras, därefter skickas tillbaka till det sjukhus som fått donationen.
Forskargruppen, ledd av docent Olle Korsgren, hoppas att de första svenska transplantationerna ska genomföras till hösten.
Måste bli ännu bättre
Syftet med prepareringen av cellöarna är att förbättra deras överlevnad vid transplantationen så att fler patienter kan transplanteras.
? Kanske det går att förbättra överlevnaden så att två patienter kan dela på öceller från en pankreas, säger Arne Andersson.
Hans egen forskning handlar framför allt om engraftment, hur cellöarna sätter sig på plats, hur många som överlever transplantationen och vilken insulinproducerande kapacitet de får. Med hjälp av mycket tunna sonder följer hans forskarkollegor Leif Jansson och Per-Ola Carlsson vad som händer med de transplanterade cellerna, bland annat registreras syrgashalt och blodtryck.
Arne Andersson och hans forskargrupp arbetar med nakna möss vilka har en genetisk defekt i immunförsvaret som gör att de kan ta emot främmande vävnad, till exempel humana Langerhanska cellöar, utan att stöta bort dem.
Även om resultaten från Edmonton går att upprepa och även om cellöverlevnaden radikalt förbättras kommer insulinproducerande humana cellöar alltid att vara en bristvara. I dag avlider ungefär 150 lämpliga donatorer per år i Sverige. Därför satsas nu mycket på att hitta alternativa källor.
Ett alternativ är celler från djur, så kallade xenotransplantationer. Innan celler från djur kan bli verklighet måste den betydligt aggressivare avstötningen bemästras. Ett annat alternativ är att in vitro odla stamceller, omogna celler som ännu inte specialiserat sig. Här återstår också mycket forskning innan vi lärt oss styra stamcellernas utveckling.
? Framgångarna i Kanada har gett oss en bra bas att bygga vidare på. Nu ska vi ta reda på vad som är det väsentliga i Edmontonmetoden och sedan försöka bli ännu bättre, säger Arne Andersson.