I januari 1997 blev det första parallellimporterade läkemedlet tillgängligt i Sverige. Det var magsårsläkemedlet Losec som importerades av Cross Pharma. I dag, drygt tre år senare, finns det 137 parallellimporterade preparat på den svenska marknaden och ett tiotal företag som köper in dem.
Förra året svarade dessa läkemedel och företag för 8,6 procent av den totala läkemedelsförsäljningen i Sverige, alltså runt 2,5 miljarder kronor. Med tanke på att priset på ett parallellimporterat läkemedel ligger minst tio procent under ordinarie pris, blir det en besparing på runt 250 miljoner kronor.
I Holland och Danmark ligger andelen på 15 respektive 10 procent. Av den totala läkemedelsmarknaden i Europa svarar parallellhandeln för uppskattningsvis bara en procent. Förklaringen är enkel. Att 137 läkemedel parallellimporteras till Sverige beror på att de icke parallellimporterade har ett så högt pris här jämfört med i andra europeiska länder att det finns ett starkt ekonomiskt incitament för det.
Ytterligare drivkrafter bakom importen är att läkemedelskommittéer många gånger rekommenderar att välja parallellimporterade läkemedel.
Alldeles nyligen kom en rapport från IHE, Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi. Institutet gör en ekonomisk analys av parallellhandeln med läkemedel i Sverige. De tio största parallellimporterade medlen svarade 1999 för 74 procent av den totala försäljningen av parallellimporterade preparat. Däremot står de flesta av preparaten för en blygsam försäljning och kan i allmänhet inte väntas ge besparingar.
Då är det inte så konstigt att Apoteket ofta beklagar sig över parallellimporterade läkemedel. Man får ökade lagerkostnader, restnoteringar är vanligt samt personalen måste ge tidskrävande extra information till patienterna. Enligt rapporten kan ibland merkostnaderna överstiga besparingen. Självklart är detta viktigt att beakta, Apoteket måste få täckning för sina kostnader, men samtidigt kan det inte få stoppa utvecklingen.
Inte heller de stora läkemedelsföretagen kan hindra utvecklingen. De och deras tillverkare och grossister försöker på olika sätt att bekämpa parallellhandeln (läs mer på sid 12). Det är mer än förståeligt att de inte vill förlora pengar till de parallellimporterande företagen. Men så länge vi i Sverige, och flera andra länder, har ett system där skattemedel till större del subventionerar läkemedelskostnaderna ska myndigheternas göra allt som står i deras makt att få bra och väldokumenterade läkemedel till lägre kostnader.
Finansminister Bosse Ringholm sa nyligen att det är viktigt att titta på läkemedelskostnaderna. Går det att spara 250 miljoner kronor per år på parallellimporterade läkemedel gör finansministern klokt i att fundera djupare i ämnet. Slutsatsen är given ? parallellhandel skapar konkurrens. Det är bra för Sverige och bra för sjukvårdsekonomin.