Titt som tätt dyker det upp artiklar i dagstidningarna som beskriver hur läkemedelsföretagen och läkarna umgås på de mest raffinerade sätt. Det är läkemedelinformation i anslutning till bowlingkvällar, konstvisningar, teater, resor till kongresser med hotell och mat och mycket annat. Allt i ett enda syfte ? företagen vill nå läkarna med information om sina produkter som ska generera försäljning av många gånger dyrare men inte alltid bättre läkemedel.
Samtidigt som företagen vill informera om sina produkter är de också enligt lag skyldiga att göra det. Och det ska de också få göra. Men det krävs nya former för hur det ska göras.
Trots det gällande avtalet mellan Landstingsförbundet och Läkemedelsindustriföreningen LIF, ett avtal som reglerar hur umgänget ska gå till och på vilka sätt företagen får/ska informera om sina produkter, tänjs det ständigt på gränserna. Det märks inte minst när man läser de ärenden som kommer från Informationsgranskningsmannen IGM och Nämnden för bedömning av läkemedelsinformation NBL, ärenden som vi redovisar här i Läkemedelsvärlden.
Därför behövs det nytänkande för hur umgänget ska ske mellan vården och industrin. Onekligen är vården intresserad av företagens information och kunskap. Det är ju de som har den bästa, senaste och djupaste kunskapen om sina egna produkter. Men kunskapsdelning och möten får aldrig ske på bekostnad av parternas oberoende till varandra. Läkarens oberoende ställning får aldrig vara ens i närheten av att kunna ifrågasättas.
Ett exempel på hur nytänkandet kan omsättas i praktiken är det möte som i slutet av augusti anordnades av Läksaks, Läkemedelssakkunniga i Stockholms läns landsting, expertgrupp för analgetika. Läksak är den stora gemensamma läkemedelskommittén som under sig samlar de fem lokala kommittéerna i Stockholms län.
Inbjudna till mötet var medlemmar i terapigrupper för smärta och antiinflammatoriska läkemedel, smärtintresserade ledamöter från Stockholms läkemedelskommittéer och läkare från smärtkliniker i Stockholm. Mötet handlade bland annat om de nya cox 2-hämmarna celecoxib (Celebra) och rofecoxib (Vioxx), samt tre andra smärtläkemedel.
Företagen hade i förväg fått ut frågor som de skulle besvara och hade 20-30 minuter på sig för sin presentation. Efter det gavs det tid till diskussion och frågor från de inbjudna läkarna. Tyvärr varierade betänkligt både företagens presentationer och förmåga att besvara frågorna.
Mötet avslutades med gruppdiskussioner om de olika presentationerna och preparaten, huruvida deltagarna tyckte sig ha fått uttömmande svar på frågorna samt om preparaten bör finnas med på baslistan.
Det var inte speciellt mycket ny information som kom fram. Företagen hänvisade i stort till publicerade studier.
Men mötesformen i sig är intressant. Den ger både läkare och företag en direkt kommunikationskanal som garanterar deras respektive oberoende. Den ger kommittémedlemmar och läkare en direkt möjlighet att möta företagen och ställa de frågor som är relevanta om och hur preparaten ska rekommenderas. Fler landsting borde titta på och anamma detta mötessätt om de inte redan gjort så.
Nya mötesformer mellan läkare och läkemedelsföretag, som den ovan beskrivna, kan underlätta beslutsfattande för sjukvården så att läkemedelspengarna används på bästa möjliga sätt. Både vetenskapligt och ekonomiskt.
Att sen sjukvården och läkemedelskommittéerna har problem med att lyckas föra ut sina riktlinjer och beslut till de förskrivande läkarna och få dem omsatta i praktiken, är en helt annan sak.