Att leva sitt liv och försöka få någon ordning på det liknar ganska mycket hur det är att försöka använda ett nytt datorprogram som man inte fått någon manual till. Man prövar sig fram, ibland börjar man om och stundom ger man upp. Och ändå hade man trott att både dator och programvara skulle göra livet lättare och man själv skulle bli snabbare och effektivare.
Det finns en övertro på tekniska lösningar av våra problem. Likaså finns det en tro på att inköp av rätt sorts vara är en god problemlösning i livet. Inte minst gäller det läkemedel. I modern life-design ingår dagens sofistikerade läkemedel som en självklarhet. Man skaffar sig ?kickar? genom partydroger, och man når avkoppling och rekreation genom kemi i stället för att koppla av genom att göra något annat än det vanliga. På samma sätt som man för inte så länge sedan rutinmässigt tog till antibiotika för tämligen harmlösa åkommor, i stället för att lita till kroppens eget försvar, dövar man tristess och nedstämdhet med kemi. Samtidigt växer en bedräglig känsla av att ha kontroll. Men personlig kontroll uppnår man inte på kemisk väg utan genom att öva sig i att hantera och ibland motstå impulser. I min verksamhet som själasörjare ser jag ofta hur inte bara missbrukardroger utan även skolmedicinens läkemedel effektivt kan motverka personlig mognad. Pillret symboliserar drömmen om den enkla lösningen, att jag skall få ?det jag saknar?. I mer insiktsfulla stunder kan vi kanske medge att det allra viktigaste i livet är gratis. Men för att slippa uthärda ovisshet och ambivalens och därmed lära oss något nytt om både livet och oss själva försöker vi i stället ?göra något åt det? ? oftast genom att konsumera.
För en tid sedan träffade jag en gammal skolkamrat, som av och till varit sjukskriven för psykiska besvär. I årtionden hade han blivit ordinerad och ätit bensodiazepiner. Nu berättade han att läkarna äntligen hade upptäckt att han hade en mycket speciell sjukdom som innebar att hans kropp inte producerade serotonin och att han ?saknade detta viktiga ämne?. Nu när medicinen Prozac fanns kunde han äntligen få rätt hjälp. Denne man är akademiker och språkvetare, men hade trots detta alltså inte förstått vad läkaren berättat om symtom och medicinering. Den här personens öde är för mig ett exempel på de enkla lösningarnas kortsiktiga väg. Min skolkamrats psykiska besvär debuterade i slutet på 1960-talet i samband med att familjen splittrades. Han mådde dåligt och för att klara studierna bad han doktorn om hjälp, och doktorn gav hjälp. Men var det rätt sorts hjälp? Idag hör jag ytterst få läkare tala väl om bensodiazepiner. Desto varmare talar man om SSRI. Alla tycks tala väl om SSRI. I medicinsk fackpress trummas ihärdigt reklambudskapet om de biverkningsfria tabletterna som hjälper mot allt från PTSD till kärleksbekymmer. När jag på CD-romskivan letar efter en referens i ICD-10 kommer det samtidigt upp läkemedelsreklam på varenda skärmbild.
Som präst i Svenska kyrkan bör jag väl tala tyst om reklam. Till och med kyrkan har ju dragit igång en reklamkampanj som signifikativt nog rör sig kring vårt behov av tröst. Men fenomenet reklam för droger och farmaka handlar också om drömmar och fantasier. Samtidigt som en del av vårt jag fungerar logiskt och söker evidens kan en annan del av oss lockas av fagra löften om snabba resultat utan egen ansträngning. Hur kommer det sig att vi faller för reklam? Hur kommer det sig att vi så gärna lägger vår hälsa i marknadens och karismatiska charlataners händer? Kanske av samma orsak som jag i midsommartid så gärna prövade de senaste receptfria medicinerna mot pollenallergi. Jag och alla andra vill ju njuta av sommarens alla ljuvligheter innan det ljuvliga tar slut. Visst vill vi väl njuta av och uppnå vissa mål och värden i livet. Vad är då naturligare än att försöka undanröja eventuella hinder?
Så här mot slutet av sommaren har man också facit över hur mycket man egentligen kunde njuta och koppla av under sommarledigheten. Min egen främsta avkoppling är jordpåtande på sommartorpet. Vårt sommarställe ligger strax söder om Dalälven, och området har ju blivit riksbekant genom de aggressiva översvämningsmyggen. Förra sommaren var en s.k. myggsommar, vilket bl.a. innebar att man nästan blev mätt om man gäspade utomhus. När man på morgonen steg ut på förstukvisten svartnade det för ögonen. I år har Kemikalieinspektionen, efter lång tvekan givit tillstånd till besprutning i begränsad omfattning med BTI, som ju är en naturlig bakterie. Man har alltså påbörjat antibiotiska åtgärder mot myggplågan. Vi tycker redan att vi märker en förbättring. Men det kanske bara är placeboeffekten?