Sedan 1994 har distriktssköterskor som genomgått vidareutbildning kunnat få begränsad förskrivningsrätt. Nu kan i princip alla sjuksköterskor som genomgår den av socialstyrelsen fastställda vidareutbildningen ansöka om detta.
Inom offentlig vård
Förutsättningen är att man arbetar inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård för äldre och funktionshindrade. Distriktssköterskor kan som tidigare även arbeta inom landstingens hemsjukvård eller primärvård. Förskrivningsrätten är inte knuten till legitimationen utan till arbetsplatsen, vilket gör att den som byter arbete måste ansöka på nytt.
Tidigare hade Läkemedelsverket ansvaret för vilka läkemedel som distriktssköterskor fick förskriva. Det ansvaret har nu övergått till Socialstyrelsen.
? Vi ska under det här året göra en översyn av listan säger Inga-Lisa Johansson på Socialstyrelsen.
Idag innehåller den främst läkemedel av omvårdnadskaraktär.
? Vi ska också föreslå indikationsområden som bör finnas med och sedan i samråd med Läkemedelsverket vilka läkemedel som ska finnas med.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Även om vissa kommentarer om ökade förskrivarkategorier läses med ironiskt tonläge så är det mer verklighetsförankrat än man man först kan tro. I de flesta andra länder har ägaren/föreståndaren för apotek förskrivningsrätt, och det har visats positivt på mången vis.
Om vi ser till industrialismens fanbärare (sic) USA och GB så har dessa sedan flertalet år implementerat förskrivning för apotekare, med goda resultat.
Risken finns att osäkra förskrivare ser detta som ett intrång på deras revir men personligen ser jag en viss motsättning i dagens (Sveriges) sätt att se på en läkemedelsansvarig på apotek; å ena sidan ska denne veta till vad, hur och när ALLA tillgängliga läkemedel kan användas och vidare kunna göra gränsdragningar och felsökingar i andras förskrivningar, å andra sidan ska densamme inte själv kunna bedöma när detta är lämpligt på eget bevåg. En tankejämförelse är att samma land inte ser någon som helst motsättning i att en gynekolog får skriva ut både Plavix och PPI. (relevant exempel för de uppmärksamma)
Med dagens regler, eller brist därav, vilka staterar att läkemedelsansvarig inte behöver vara apotekare så blir problematiken större för en sådan implementering i Sverige – för visst borde existerande förskrivare med fog kunna efterfråga mer än 2-3års utbildning (läs receptarier) hos framtida potentiella förskrivare? (låt oss bortse från faktumet att flertalet existerande och betrodda förskrivare idag är just ~3årigt utbildade sjuksköterskor)
Motargumenten som viner i luften är ofta förutsägbara:
1. Det kommer leda till en ökad förskrivning som i sin tur kommer leda till
2. Mer läkemedelskostnader och
3. fler resistenta bakterie- (och glöm inte virus-, å du insiktsfulle läkare) stammar
4. Hur kan en apotekare göra en korrekt klinisk bedömning för att skriva ut läkemedel till patienter?
Nåväl:
1. Om en förskrivning av en apotekare ersätter en förskrivning från en läkare, hur ökar då antalet förskrivningar? -1+1=0 enligt matematiken.
2. Samma argument som ovan med tillägget att apotekare har mer kännedom om vilka ersättningsläkemedel som finns och därmed faktiskt kan minska kostnaderna.
3. Det vore förvånande om samma människor som i majoriteten av fall utbildar dagens förskrivare inom just läkemedelsrelaterad resistens, skulle bidra till att öka den.
4. Låt mig resortera till ovan nämnda gynekolog; hur kan denne förväntas göra en korrekt klinisk bedömning? Faktumet att vi dessutom är de enda som ‘per se’ alltid har tillgång till var människas fullständiga läkemedelslista borde om intet annat minimera riskerna för felförskrivningar.
Vidare ska nämnas att antalet förskrivningar gjorda av dessa vidareutbildade apotekare i förut nämnda länder är få till antalet, eftersom de som har rättigheten att förskriva läkemedel faktiskt förstår att de har en skyldighet att försäkra sig om att man tar ett tillförlitligt beslut när man förskriver. (Otroligt nog kommer inte denna insikt enbart tillsammans med avläggandet av Hippokrateseden).
Uppenbart är att detta kommer minska en herrans massa slentrianbesök hos förskrivaren. Argumentet om att varje patientbesök ska behandlas som unikt hade fungerat om inte denne i 9 fall av 10 kastats ut inom 12min från ankomst i brist på tid.
(Belägget för detta uttalande tackar jag bla närakuten i Huddinge för i.o.m offentliggörande av bonussystemet för varje patient utöver den 12e per dag.)
För att förtydliga; i förekommande fall är detta inte en ersättning till sjukhusbesök, utan snarare ett komplement därtill, som i samråd mellan yrekskategorier är till för att avlasta det enorma trycket sjukvården idag upplever. Vidare så anser jag på intet sätt, vare sig mig själv eller andra representanter ur min yrkeskår, kunna ersätta läkarens unika förmåga att diagnosticera och behandla jordens vandrare.