Såhär i nyårstider är det ju brukligt att stanna upp ett slag för att begrunda den tid som gått, bedöma vad som kan förbättras, ofta konkretiserat i mer eller mindre ambitiösa nyårslöften. När det gäller framtiden glömmer vi äldre alltför lätt att det inte är vi som ska forma den, utan våra barn. Beträffande framtidens mediciner kan det därför vara intressant vad våra nyutexaminerade farmaceuter har för visioner.
Jag avslutade i går en avancerad kurs i Galenisk Farmaci, dvs den delen av farmaceututbildningen som behandlar formulering, tillverkning och förpackning av bruksfärdiga läkemedelsformer. Denna kurs är en bland många kurser som studenterna frivilligt får välja som specialisering i slutet av sin 5-åriga utbildning. Vår kurs avslutades med en muntlig examination, där olika galeniska och biofarmaceutiska problem diskuterades. En fråga som jag ställde till mina 15 studenter var följande: Hur tror ni framtidens läkemedel kommer att se ut? Jag fick till min stora glädje och förvåning följande svar:
– Läkemedel med mer specifik receptoraffinitet.
– Endogena läkemedel med cellulärt inriktad absorption,
genterapi och läkemedel med immunologisk effekt.
– Pulmonär tillförsel av proteiner, exempelvis insulin
– Transdermala system, t ex elektroporation
– Degraderbara mikropartiklar som bärare för exempelvis orala vacciner och för lokal målstyrning till cancerceller.
– Individanpassning av läkemedel, t ex förundersökning av patienters resistens mot antihypertensiva läkemedel samt pumpar
Dessa ungdomliga visioner inger trygghet inför den stundande ålderdomen. Men samtidigt saknade jag några viktiga svar, t ex sambandet mellan mental/fysisk hälsa och immunförsvaret och immunologins stora betydelse i sammanhanget. Lustigt nog träffade jag samma dag en trevlig person i 60-årsåldern i bastun efter träningspasset på Friskis & Svettis.
Han hade varit på Kreta på semester och ådragit sig en salmonellainfektion. När han lades in på Akademiska sjukhuset blev läget mycket allvarligt eftersom bakterierna hade nått blodomloppet. Han behandlades med ciproxin, men verkan uteblev och läget blev ytterst kritiskt. Som ni förstår överlevde han mirakulöst nog och läkaren förklarade tillfrisknandet som en följd av hans extremt goda fysik. Detta exempel bekräftade det intressanta sambandet mellan mental/fysisk hälsa och immunförsvaret. Denna kunskap tillämpas redan idag, inom primärvården, där man börjat ordinera motion vid sidan om den vanliga medicineringen.
En annan, tidigare underskattad hälsofaktor är engagemanget och bemötandet av sjuka människor, vilket bl a är bevisat genom den välkända placeboeffekten. Sedan har vi de okonventionella, behandlingsmetoderna akupunktur och zonterapi. Den gemensamma teorin bakom dessa metoder är avgjort sund, eftersom de syftar till att manipulera kroppens immunförsvar. Immunförsvaret är ju centralt vid alla sjukdomar, vare sig det gäller att bekämpa tumörer och infektioner eller fel i detsamma orsakande autoimmuna sjukdomar och allergier. Genterapi och stamcellsforskning i all ära, men nyckeln till framtidens läkemedel liggar nog i utvecklingen av immunologin.
Dessutom måste vi vara vaksamma på utvecklinen inom genterapin. Det är oerhört viktigt att via genmanipulering kunna bota ärftliga sjukdomar, men med kännedom om hur stora ekonomiska krafter som styr samhället idag och med tanke på hur enfaldigt vi människor fortfarande beter oss i världspolitiken måste vi vara vaksamma på riskerna med missbruk av denna nya teknik. Jag tvivlar på att vi ännu är tillräckligt mogna att sätta oss över den genuppsättning som formas under växlande betingelser under hundratals miljoner år. En naiv analogi, men dock intressant är hur det gick när våra fysiker började manipulera atomkärnan för 60 år sedan. Vad hade hänt om Hitler haft tillgång till dagens kunskaper om genmanipulering? Vetenskapens utveckling, med dess oväntade överaskningar är fascinerade. Jag skulle inte bli förvånad om jag på min hundraårsdag får uppleva att sjukdomar botas med healing istället för med genterapi och stamceller.