Genteknik, stamcellsforskning, terapeutisk kloning ? än en gång berättar stjärnögda forskare om makalösa möjligheter som väntar runt hörnet för att befria oss från lidande och för tidig död. Det handlar om stora drömmar, stora anspråk och nya sätt att se på de terapeutiska teknikerna. Detta nya kan beskrivas som en förflyttning från reservdelsideologi, att ersätta skadade delar eller funktioner i kroppen med konstgjorda, till härmningsideologi, att härma livets egna biologiska processer och få kroppen att nyskapa sig själv inifrån. Tanken svindlar. Konsten att förlänga livet tycks vara här igen.
Och ändå har drömmarna en gång varit ännu större. Den allra djärvaste har handlat om att skapa en helt ny människa på konstgjord väg, en homunculus. För den vetgirige levereras härmed ett recept hämtat från 1500-talets slut: ?Låt säden från en man jäsa i fyrtio dagar, eller tills den börjar leva, röra sig och kvickna ? om den nu varje dag noggrant och varsamt tillförs näring samt arcanum från människoblod och hålles fyrtio veckor under jämn värme ? blir den efterhand ett riktigt och levande barn, med alla de lemmar som ett barn fött av en kvinna, bara mycket mindre.?
Homunculuskonsten måste dock betraktas som synnerligen exklusiv. Tre andra spår på temat konsten att förlänga livet har haft större spridning.
Den första handlar om sjukdomsbefrielse, alltså att sjukdom inte skall behöva finnas alls. Temat återkommer i nästan alla kulturtraditioner. Sjukdom kan motverkas, i första hand genom noggrant, förebyggande hälsoarbete med utgångspunkt i dietetikens sex grundregler kost, sömn, luft, motion, uttömningar och humör. När döden kommer skall den vara som ett sakta slocknande – inte konstigare än att en blomma vissnar, en klocka stannar eller ett par skor blir utslitna.
Den andra drömmen handlar om universalläkemedlet. Den bygger inte på tanken att sjukdom kan utrotas som fenomen, men lindras och botas genom läkemedel med en särkskilt undergörande kraft. Ursprungligen utgick den från alkemins ambition att i renform framställa det hemlighetsfulla ämne eller elixir (av arab. al-iksir = fint pulver) med vars hjälp kroppen kunde förädlas. Universalläkemedlet har fått många namn: livselixir, panacé, teriak, arcanum, mirakel- eller patentmedicin.
Den tredje drömmen uppstod under upplysningen och utgår, som idag, från vetenskapens framsteg. Men med detta framstegsperspektiv uppstod ett särskilt problem: risken att födas för tidigt i relation till vetenskapens ökade kunnande. Benjamin Franklin beklagade sig just över detta. Om tusen år skulle kanske vetenskapen ha förebyggt eller botat alla sjukdomar, också ålderns, och livet vara förlängt till flera hundra år! Läkaren John Hunter kom med ett radikalt förslag: att förlänga livet genom temporära, vetenskapligt kontrollerade nedfrysningar i polaromådena. ?Om en person kunde tänka sig att satsa de tio sista åren av sitt liv på denna sorts alternerande mellan levande liv och nerfrusen glömska, och låta sig tinas upp vart hundrade år, kan hon förlänga sitt liv till 1000 år.? I mer modesta former kan framstegstemat följas genom hela 1800- och 1900-talen, från spektakulära kirurgiska föryngringsexperiment och hopp om universalvaccin till 1960-talets hjärttransplantationer och ny medicinsk teknologi i form av dialys, pacemakers, implantat, provrörsbefruktningar och intensivvård i livets start- och slutskeden.
För varje vetenskapligt genombrott formuleras nya förhoppningar och nya löften. Att bevaka sin framtida hälsa genom att själv tillhandhålla kroppsligt förnyelsematerial tycks däremot vara en nyhet. För inte så länge sedan intervjuades paret med den nyfödda babyn som omedelbart efter födseln tillvaratagit stamcellsstint blod från barnets navelsträng – att föras till bank i London och där frysas ner som reserv vid framtida sjukdom. Än en gång svindlar tanken. Av den ambitiösa föräldern förväntas inte bara barnbidraget klokt investerat på vanlig bank, utan också barnalikt biomaterial väl placerat på annan sorts bank.