Den 24 november 1961 tvingades Chemie Grünenthal i Tyskland att stoppa försäljningen av läkemedlet Contergan. Samma dag hade en stor tidning avslöjat misstankarna om att medicinen, vars generiska namn var talidomid, orsakade svåra missbildningar.
Då hade tyska barnläkare sedan en lång tid närt samma misstankar och även kopplat in myndigheterna. Men läkemedelsföretaget förnekade samband och förhalade processen. För varje månad försäljningen fortsatte skadades många nya barn.
I Sverige, där läkemedlet såldes av Astra under namnet Neurosedyn, tog det ytterligare en månad innan medlet stoppades. Då skickades ett brev från Medicinalstyrelsen till samtliga läkare. Men allmänheten fick ingen information. Medicinalrådet Karl-Eric Lidner sa senare i en intervju: “…vad en sådan skrämmande varning skulle kunna ha lett till kan var och en spinna vidare på.”
Contergan lanserades stort i Tyskland 1957 och marknadsfördes som ett säkert och effektivt sömnmedel. Det användes också som lugnande medel, mot gravida kvinnors illamående och mot förkylning. Det skrevs även ut till oroliga barn. 1960 såldes femton ton av medlet i Tyskland, vilket motsvarade närmare hälften av Chemie Grünenthals omsättning. I flera delstater såldes det receptfritt.
Tyskland drabbades värst
De första varningarna om svåra biverkningar kom redan i slutet av 1950-talet. I oktober 1960 visades två svårt missbildade barn upp på de tyska barnläkarnas årsmöte. Liknande fall fanns på barnkliniker runt om i Tyskland.
Det var den tyske barnläkaren Widukind Lenz i Hamburg som kom på sambandet. Han hade upptäckt många fall av svåra missbildningar och trodde först att det berodde på något kemiskt ämne som tvättmedel. Men när en mamma till ett missbildat barn berättade att hon tagit Contergan, gick han igenom alla sina fall igen och det visades sig att läkemedlet var den gemensamma nämnaren.
Talidomid såldes på licens under minst femtio olika namn i 46 länder. Det innebar att det tog lång tid att sprida informationen om medlets farlighet över världen och många medicinförpackningar stod kvar i badrumsskåpen. Tyskland drabbades värst, med ungefär 5 000 skadade barn.
Kontrollen skärptes
Ett av få länder som inte godkände talidomid var USA. Läkaren Frances O Kelsey som var ansvarig för nya mediciner på det amerikanska läkemedelsverket, numera FDA (Food and Drug Administration), vägrade att godkänna läkemedlet trots starka påtryckningar, eftersom hon inte ansåg att företaget lyckades bevisa att medlet inte var skadligt.
Hon fick 1962 medalj av president Kennedy för sitt civilkurage och sin ?tvååriga kamp med tillverkarna av talidomid?. Talidomidkatastrofen kom att innebära att kontrollen av läkemedel skärptes betydligt i många länder.
När barnögonläkaren Kerstin Strömland läste medicin i början av 1960-talet gjorde gruppen en studieresa till Tyskland under kursen i barnmedicin. Studenterna fick vid ett tillfälle vara med när svårt missbildade barn utan varken armar och ben visades upp. Strax därefter var talidomidskandalen ett faktum.
Senare i sitt yrkesliv, på Östra sjukhuset i Göteborg, har hon kommit att koncentrera sig på olika typer av fosterskador. I slutet av 1980-talet undersökte hon tillsammans med den amerikanska barnögonläkaren Marilyn Miller de flesta svenskar med neurosedynskador, sammanlagt 86 personer. Totalt skadades 150 svenskar, varav en tredjedel dog tidigt i barndomen.
Det visade sig att en tredjedel av de undersökta hade både ansiktsförlamning och ögonmuskelförlamning. Andra vanliga skador var missbildningar av armar och öron och att tummar saknades. Dessutom fann de helt oväntat fyra personer med autism, vilket är många gånger fler än vad man kunnat vänta sig.
Inga ärftliga skador
Tyska läkare sammanställde på 1960-talet en tidtabell för när i graviditeten olika skador inträffar. Det kunde göras tack vare att många kvinnor visste exakt när de tagit tabletterna. Med hjälp av tabellen fann Kerstin Strömland och hennes kollegor att de autistiskas skador inträffat redan mellan dag 20 och 25 efter befruktning. De kunde alltså visa på ett möjligt samband mellan autism och mycket tidiga hjärnskador.
Nyligen har hennes forskargrupp också undersökt de neurosedynskadades barn, sammanlagt 64 stycken, för att ta reda på om även barnen har skador.
? Preliminära resultat visar att inget av barnen har skador som är typiska för talidomid, säger hon.
De neurosedynskadade blev pionjärer, kanske både på gott och ont. Tv-programmet Neurosedynbarnen av Maj Ödman bidrog till att ändra allmänhetens attityd till handikapp. De var den första gruppen handikappade som gick i vanliga skolor och de har varit en försöksgrupp vad gäller till exempel proteser och habilitering.
? De neurosedynskadade har nu kommit upp i 40-årsåldern och många har fått till exempel förslitningsskador, vilket försvårar deras liv. Deras situation skulle behöva lyftas fram igen. Nya undersökningar borde göras för att belysa deras problem och se vilken hjälp de behöver, säger Kerstin Strömland.