Lyckade transplantationer av langerhanska cellöar gjorde diabetiker oberoende av insulinsprutor i mer än ett år

En serie lyckade transplantationer med insulinproducerande så kallade langerhanska cellöar har medfört att sju patienter med svår typ 1 diabetes kunde sluta med sina dagliga insulininjektioner. Den egna produktionen av insulin kom igång och har vid rapporteringen pågått ostört i över ett år hos samtliga patienter.
Transplantationsprogrammet genomfördes av kanadensiska forskare vid University of Alberta och resultaten publiceras i New England Journal of Medicine den 27 juli 2000.
De lyckade försöken är anmärkningsvärda, eftersom tidigare transplantationsförsök på patienter med typ 1 diabetes inte har varit särskilt framgångsrika. Av de 267 transplantationerna sedan 1990 var det bara 12,4 procent som gav insulin-oberoende i mer än en vecka. Och bara
8,2 procent lyckades producera insulin i mer än ett år.
Alla sju patienterna som valdes ut för transplantation vid det kanadensiska försöket hade haft typ 1 diabetes i minst fem år och hade svårt att hålla sina blodsockervärden på stabila nivåer trots intensiv insulinterapi. De hade kontinuerliga rubbningar i ämnesomsättningen och drabbades regelbundet av akut hypoglykemi (blodsockerfall). De bedömdes alla löpa större risk för liv och hälsa på grund av sin diabetes än av transplantationen och den åtföljande medicineringen mot avstötningsreaktioner.
De insulinproducerande cellöarna som transplanterades in kom från bukspottkörteln hos hjärndöda donatorer. I samband med transplantationen behandlades patienterna med nya läkemedel som förhindrar avstötning. Läkemedlen som användes vid den immunosuppressiva behandlingen var substanserna sirolimus, tacrolimus och daclizumab.
Den yngsta patienten var 29 år, den äldsta 54 år vid tiden för transplantationerna. Ingreppen utfördes mellan mars 1999 och januari 2000. Sex patienter måste tillföras en andra omgång transplantat, i genomsnitt ungefär en månad efter första ingreppet. En patient behövde en tredje transplantation med transplantat från två donatorer för att uppnå och upprätthålla egenproduktionen av insulin.
Operationen krävde att patienterna vistades på sjukhus i genomsnitt 2,3 dagar. De sista tre fallen kunde dock lämna sjukhuset inom 24 timmar efter ingreppet.
Alla sju patienterna blev snabbt fria från behovet att ta insulininjektioner. Oberoendet av tillfört insulin höll i sig för alla vid senaste uppföljningen 14 månader efter första transplantationen. Den patient som fått den minsta mängden transplantat har dock vid fyra tillfällen varit i behov av mellan 4 till 10 doser insulin. Behovet uppstod i samband med perioder av stress eller tillfällig sjukdom. En annan patient måste också ta totalt 7 doser insulin vid ett sjukdomstillfälle.
Medelvärden på blodsockret var normalt hos alla sju transplanterade efter behandlingen. Svängningar i blodsockernivåer sjönk väsentligt redan efter första transplantationen. Inga svimningar på grund av akut blodsockerfall förekom.
Inga allvarliga komplikationer eller avstötningsreaktioner registrerades, och inga märkbara lipidhöjningar i patienternas blod konstaterades under uppföljningen.
Forskargruppens slutsats är att transplantation av langerhanska cellöar kan göra vissa typ 1 diabetiker oberoende av insulininjektioner. Ämnesomsättningen fungerar utmärkt efter överföringen av adekvata mängder transplantat och behandling parallellt med kortisonfria avstötningshämmande läkemedel.
De lyckade transplantationerna i Kanada kunde genomföras sedan tekniken att isolera och skörda humana insulinproducerande cellöar utvecklats avsevärt, samtidigt som de immunsuppressiva preparaten har utvecklats. Vid de aktuella försöken utvanns de langerhanska cellöarna från donatorns bukspottkörtel med hjälp av en enzymmetod som noggrant undvek kontakt med xenoproteiner. Det förekom ingen lagring i cellkultur, cellöarna transplanterades omedelbart efter att ha blivit skördade för att undvika skador på de insulinproducerande cellerna. n