Läkemedelskommittéer och läkemedelslistor började införas i slutet på 60-talet. Syftet var att intressera fler läkare för förskrivningsfrågor och få till stånd en diskussion om vilka preparat, som var att föredra. De var en angelägenhet för läkare och delvis för apotekare.
30 år senare har kommittéerna och listorna fått ett starkt inslag av politiskt påhejad besparingsiver. I Skåne ville politiker med sanktioner tvinga läkare att följa baslistan och på andra ställen har man vänt på steken och erbjuder incitament. En tredje väg är datorstöd med förval.
Besparingsivern släpper loss ett stort engagemang hos olika yrkesgrupper, som tycker sig hittat en måttstock för det svårbemästrade läkemedelsområdet. Förvaltningar har dessutom genom anslag, avslag och tillslag stora möjligheter att stödja en strömlinjeformning. Därför är det nödvändigt att problematisera baslistornas genomslag och bemöta planterapins tillskyndare.
Lokala baslistor slås samman till större och egna terapitraditioner får stå tillbaka. Den slutliga konsekvensen är en rikslista, som hundratusentals patienter varje dag behandlas gentemot. En sådan utveckling vore givetvis inte bra.
Listornas välsignelse överdrivs av dess tillskyndare. Enligt NEPI/Wyeth Lederles nyligen redovisade undersökning var läkarna i Gotlands kommun duktigast att följa läkemedelskommitténs lista. Men siffror från Apoteket AB visade samtidigt att läkemedelskostnaderna på Gotland steg snabbast i landet. I Stockholms läns landstings masstidning Hälsa & Vård hävdas att baslistan ger ?den allra bästa medicinska behandlingen och det lägsta priset?. Knappt 60% av läkarna i området följer listan. Man frågar sig vilken behandling de övriga läkarna består sina patienter med?
Fokuseringen på följsamhet till baslistorna tar uppmärksamhet och resurser från andra problem på läkemedelsområdet: oprecisa diagnoser, oklara behandlingsmål, optimal dosering, svårförståliga bipacksedlar, jäktad personal, råddig läkemedelsanvändning inklusive polyfarmaci samt kassation av oanvända läkemedel.
Vår kunskap om variationer i läkemedlens effekt på individnivå är klen. En genomsnittlig effektivitet runt trettio procent gäller flera stora läkemedelsgrupper. Det kan därför ifrågasättas om kommittéers och förvaltningars inriktning på läkares och patienters attityder till olika varumärken är rätt resursanvändning. Det faktum att fyra procent av befolkningen står för femtio procent av läkemedelskostnaderna bör också beaktas när åtgärder för att förbättra läkemedelsanvändningen utformas.
Baslistor har en funktion att fylla för en bättre läkemedelsterapi. Men de bör i första hand vara en bas för medicinsk diskussion och kompetensutveckling.
Anders Cronlund
Utbildningschef
vid Läkemedelsakademin