Läkemedel i fokus

En arbetsgrupp inom Sveriges Läkarförbund har skrivit ett förslag till policyprogram för förbundet i läkemedelsfrågor. Programmet behandlar bl a synen på naturläkemedel, receptförskrivning, läkemedelsinformation samt relationen till patienten, media och andra yrkesgrupper. Tonvikten i programmet ligger på läkarnas ställning inom läkemedelsområdet och inte på framtidens läkemedelsanvändning, dess begränsningar och möjligheter.
I förslaget avstyrks bestämt alla tankar på nationellt styrda vårdprogram och läkemedelslistor. Enligt arbetsgruppen talar erfarenheter från läkemedelskommittéerna för att lokala initiativ får större genomslag. Verkligheten torde inte generellt styrka detta. Landsting med oförklarligt hög läkemedels-
konsumtion eller höga kostnader fortfar år efter år med samma förskrivningsmönster.
Givetvis ska läkemedelsanvändningen ta stor hänsyn till lokala traditioner och värderingar, men nationella rekommendationer torde vara berättigade i ett antal fall. Att patientens medicinska behov går före läkemedelskostnaderna, som det står i förslaget, är en sund professionell attityd, som dock möter politiska invändningar. Den statliga prioriteringsutredningen kommer därför säkert att leda till debatt.
Programmets bästa avsnitt gäller läkarnas fortbildning. Här urskiljs två nivåer: en externt organiserad specialistnivå och en allmän av läkemedelskommittéerna lokalt organiserad. Fokus för den senare är framför allt läkemedelsvärdering. Programmet föreslår en individuell plan för varje läkares fortbildning, men avstår från kvantitativa mål.
Konceptet med läkaren som ensam ansvarig för läkemedelsterapeutiska frågor leder till omfattande krav på utbildningsinsatser. En förändrad syn är dock på väg bland yngre läkare. Den framhäver läkaren som en omistlig part i ett arbetslag, som utnyttjar läkemedelskunnandet, som finns hos sjuksköterskor och farmaceuter.
Programförslaget upprepar förbundets motstånd mot begränsningar i förskrivningsrätten. ?Den generella förskrivningsrätten för läkaren, använd under professionellt och juridiskt ansvar och kombinerad med kontinuerlig fortbildning är den bästa garantin för en god läkemedelsanvändning?. Så sant så sant. Alltför ofta brister dock ansvaret och fortbildningen är ojämn inom läkarkåren liksom inom andra legitimerade yrkesgrupper.
Generisk förskrivning är, som framhålls i förslaget, ingen bra åtgärd på läkemedelsområdet idag. Det saknas erfarenhet och förtroende för apotekens kompetens på området. Däremot finns det gott om goda erfarenheter av generisk substitution, varför denna fullt ut bör kunna anförtros åt farmaceuterna.
Den senaste NEPI-skriften visar att stora summor kan sparas genom ökad användning av generika enbart på hypertoniområdet. En förenklad och ökad användning av generika är en källa, som ska finansiera framtidens alla nya läkemedel.
Läkemedelskommittéernas ansvar för läkemedelsinformationen betonas med rätta i förslaget. Även detta område präglas dock av en misstro mot andra yrkesgruppers kompetens och förmåga att förbättra läkemedelsanvändningen. Visserligen godkänns att farmaceuter tillsammans med läkare uppträder gemensamt i informationssammanhang, men på apoteken bör informationen begränsas till praktisk läkemedelsanvändning. Skälet påstås vara att man på apoteken vanligtvis inte känner till ändamålet, som föranlett förskrivningen. Till detta kan sägas att man nog ofta gör det och att man i än högre grad skulle göra det om läkaransvaret sträckte sig till att skriva ut diagnosen på receptet.
Det är utmärkt att Läkarförbundet samlar sin syn på läkemedelsfrågor i ett dokument. Sjuksköterskor och farmaceuter skulle behöva göra detsamma. Ett dokument är alltid ett underlag för debatt och förstadiet till förändringar.