John William Daly är organkemisten som i 30 års tid, likt en läkemedelsvärldens Indiana Jones, har uppsökt tropiska regnskogsområden i sin jakt efter naturliga neurotoxiner som han sökt i körtlar på huden av olika grodarter. I sitt arbete har han hittat och strukturbestämt över 400 alkaloider i 20 olika klasser där ett stort antal har medicinska effekter och åtminstone en just nu är på god väg att generera ett smärtläkemedel mer potent än morfin medan andra är intressanta kandidater vid forskning kring t ex apoptos, natrium- och kaliumkanalsmodulering och cancerbehandling.
Det är bland annat för detta enorma arbete som John Daly i år tilldelas Apotekarsocietetens Scheelepris på 100 000 kronor. Något som han gläds åt.
? Jag är otroligt glad och stolt över att blivit utsedd att få detta pris, säger han.
Vem Scheele var kände John Daly till även om kunskapen satt långt bak.
? Ja, jag kom ihåg honom ifrån grundkursen i kemi men jag måste erkänna att jag fick lov att bättra på mitt minne genom att läsa lite mer om honom, säger han. En stor upptäcktsman, upptäckte klor och isolerade syret, bland mycket annat.
Som så många forskare är även John Daly synnerligen dedicerad sitt arbete så trots att han fyllde 65 i juni förra året har han inga tankar på att pensionera sig från sitt arbete som forskningschef i bioorganisk kemi vid National Institute of Health, NIH, i Bethesda strax utanför Washington DC, USA.
? Nej, jag har minst fem års forskning kvar att göra innan jag överhuvudtaget kan sluta, säger han.
Privat är John Daly en friluftsmänniska och en hängiven fiskare. Han är skild från sin hustru, har två vuxna döttrar ? Kathryn och Shannon ? och fyra barnbarn som han tämligen framgångsrikt försöker få att bli lika intresserade av fiske som han själv är.
Roten till kemin vid NIH
John Daly föddes 1933 i Portland, Oregon och växte upp där på den amerikanska västkusten. Efter collegestudier i biokemi tog John Daly en universitetsexamen i organisk kemi (master). Eftersom han hela tiden var intresserad av farmakologi och han insåg att en master i organisk kemi inte skulle räcka för att forska inom farmakologi så gick han vidare och doktorerade i organisk kemi och naturproduktsforskning vid Stanfords universitet.
Direkt efter disputationen började han vid National Institute of Health i juni 1958 och har varit kvar där ända sedan dess ? 41 år på samma arbetsplats!
Att John Daly har haft en enorm betydelse för den kemiska forskningen vid NIH var något som manifesterades vid det symposium som hölls där i samband med hans 65-årsdag i juni förra året. ?John Daly ? roten till kemin vid NIH? var symposiets titel. Att känslan av nytta och glädje är ömsesidig står klart när han förklarar varför han blivit kvar så länge.
? Jag hade tur när jag började här, säger han. Jag fick förmånen att arbeta tillsammans med Julius Axelrod som senare skulle tilldelas Nobelpriset i medicin 1970 för sitt arbete med katekolaminer. Så jag lärde mig att angripa den biokemiska farmakologin av en mästare. Sedan har jag utnyttjat det faktum att man på NIH, särskilt under den första delen av min tid här, tillät forskarna att följa de uppslag vi tyckte verkade intressanta, så jag har forskat inom många olika områden trots att jag hållit mig till en och samma arbetsgivare.
Fann analgetikum på groda
Efter att ha forskat på aminer, cykliskt AMP och hur man mäter det, adenosin, koffein och en del annat så kom, i mitten av sextiotalet, en vändpunkt i John Dalys karriär. Hans chef kom in till honom och sa att han behövde någon som skulle åka på ett farligt uppdrag till regnskogen i Colombia och samla in en substans från huden på en speciell groda som indianerna använde för att förgifta sina blåspilar.
Så började John Dalys forskning kring dessa aktiva alkaloider från grodor.
1974 gjorde han den hittills viktigaste upptäckten när han extraherade giftet ifrån grodan Epipedobates tricolor i Ecuador i Sydamerika. Vid injektion av giftet i små mängder på råttor betedde de sig precis som när de utsätts för opioider. Men han fann att aktiviteten inte berodde på påverkan av de opioida receptorerna utan istället på en bindning till nikotinerga acetylkolinreceptorer. Substansen var dock för giftig för att ge till människor. Men vad han funnit var alltså en molekyl som kunde fungera som modellsubstans för en helt ny grupp av analgetika.
70-talets teknik var dock för grov för att det skulle gå att fastställa substansens struktur med de små mängder John Daly fick ut ur sina extraktioner. Efter två års insamlande och extraherande hade John Daly och hans medarbetare endast lyckats få ihop ett knappt milligram av den aktiva substansen epibatidin (uppkallad efter grodan) ? något som säger en del både om substansens potens och det tålamod som krävs för att forska inom detta område.
Grodorna gör inte giftet
Under 80-talet fridlystes grodan Epipedobates tricolor, eftersom den var utrotningshotad, vilket omöjliggjorde insamling av ytterligare exemplar. Istället försökte John Daly föda upp grodor i fångenskap, vilket gick utmärkt. Tyvärr innehöll dock dessa grodors hudexkret inget gift varför forskningen fick stoppas i malpåse i cirka tio år tills modernare analysmetoder tillät att man strukturbestämde epibatidin.
När strukturen var fastställd fann en forskargrupp vid Abbott att epibatidin liknade substanser som man höll på med i sin forskning kring Alzheimers sjukdom. Efter att ha gått igenom drygt 500 analoger till John Dalys substans hittade man ABT-594, en ny typ av analgetikum som saknade epibatidins biverkningar. Den substansen har just passerat fas II med gott resultat och håller alltså på att utvecklas till en smärtlindrande substans som är 200 gånger potentare än morfin, men som man hoppas saknar morfinets klassiska biverkningar som tillvänjning och andningsdepression.
John Daly, som betraktar framgångarna på smärtområdet lite på avstånd, lyfter istället fram ett annan intressant faktum som han upptäckt den senaste tiden på de fältövningar som han fortfarande deltar i trots att han har passerat pensionsåldern.
? För bara fem?sex år sedan insåg vi att det inte är grodorna själva som tillverkar gifterna, säger han utan att de måste äta något för att få i sig dem. Den stora utmaningen just nu är alltså att hitta vad det är de äter. När det gäller de lite enklare substanserna som vi hittat hos grodorna har vi även funnit dem hos myror och skalbaggar, men när det gäller de mer komplicerade och viktigare substanserna som epibatidin har vi inte en aning.