Billigare läkemedel eller dyra principer?

Strax före jul blev betänkandet Läkemedel i priskonkurrens färdigt. Regeringen gav för ett år sedan landstingsdirektören Sven-Olof Karlsson i uppdrag att föreslå hur den praktiska prissättningen av läkemedel skall ske när landstingens ansvar på läkemedelsområdet ökar. Grundbulten i utredningsdirektivet är att priserna på läkemedel, som är delfinansierade via skattsedeln, skall vara lika över landet samt att sjukvårdshuvudmännen skall få större inflytande på prisförhandlingarna med industrin och på ersättningen till apoteken. Däremot uppmärksammas varken låga läkemedelspriser eller patienten/kundens intressen i direktivet.
Motivet för enhetliga priser över landet utgår från en rättvisepolitik, som emellertid kan sättas ur spel genom lokala beslut. Landstinget i Dalarna har redan infört fria läkemedel till barn och i Gällivare ska alla pensionärer utan ATP få denna förmån. Taxor, skatter och bidrag varierar dessutom som bekant mellan olika landsting och kommuner.
Professor Bengt Jönsson vid Handelshögskolan i Stockholm har i en bilaga till utredningen givit en rad argument mot fortsatt prisreglering på läkemedelsområdet. Till skillnad från regeringen och utredarna fokuserar han på kostnadsmedvetenhet och konkurrens som de avgörande faktorerna för att nå låga priser. Han hänvisar också till att Sveriges läkemedelsmarknad alltmer blir en del av europamarknaden och att vi i stor utsträckning redan har marknadspriser. Marianne Boivie, ansvarig för läkemedelsprojektet inom landstingsförbundet, anser i en reservation att slopad prisreglering borde belysts, men utredningen tiger ihjäl Jönssons inlägg.
Av överordnat intresse för landstingsdirektören har varit att hitta ett rabattsystem på läkemedelsområdet åt landstingen. Därför föreslås att dessa skall kunna förhandla sig till rabatter från industrin. Rabatter, som kan utnyttjas för att täppa till några av de svarta hål flertalet landsting dras med i sin utgiftshimmel.
Kommittén understryker hur den på detta sätt tillskapat en marknad med ?naturlig konkurrens?. För utomstående förefaller den dock onaturlig. Priset skall nämligen förhandlas två gånger, dels med en nybildad myndighet dels med landstingen och de två prisförhandlingarna skall i sin tur skiljas från själva upphandlingen. (För att slippa följa lagen om offentlig upphandling?)
Läkemdelsmarknaderna i Norge och Kanada har blivit föremål för utredarnas intresse. Båda skiljer sig från Sverige bl a genom att sakna en forskande läkemedelsindustri samt inte tillhöra EU. I Kanada är prissättningen på läkemedel dessutom i princip fri och i Norge finns ingen statlig priskontroll på det receptfria sortimentet.
I Norge kan apoteken förhandla fram rabatter med industrin, som till 50 procent tillfaller apoteket och till 50 procent kunden. Men landstingen bör enligt utredarna inte avstå rabatter till apoteksväsendet eller kunden. I det senare fallet kan ju inte enhetliga priser upprätthållas. Rättviseretoriken rättfärdigar att rabatten stannar hos landstingen. Men även sjukvårdshuvudmännen kan få långa näsor ? om den statliga prismyndigheten efter en tid sänker maximipriset.
Direktivet föreskriver inte enhetliga priser på receptfria läkemedel och utredningen behandlar inte frågan. Idag regleras dessa genom Apoteksbolagets gällande avtal med staten. Om inte en ny utredning föreslår annorlunda innebär det att vi får priskonkurens i kundledet på dessa läkemedel när monopolet upphör.
I Kanada har provinspolitikernas inflytande över läkemedelspriserna ökat. Men detta balanseras av att såväl sjukvårdsproduktionen som apoteken är privata i landet. Apoteken ersätts för en mängd specificerade tjänster (rådgivning utan läkemedelsexpedition, patientprofiler, dosexpedition mm) beroende på i vilken omfattning de utförs. Utredarna föreslår istället att apoteken i Sverige får en schablonersättning för vissa definierade tjänster. Ingen hänsyn tas till områdets kundstruktur och inga incitament ges att göra något mer än reglementet kräver.
Betänkandet ökar inte intresset för nya aktörer att etablera sig på apoteksmarknaden. Det anvisar en väg för landstingen att förbättra sin ekonomi, men lämnar dessvärre konsumenten kvar med höga läkemedelspriser. Apotekens motivation att åstadkomma en rationell läkemedelsanvändning hos kunderna minskar om förslaget genomförs. Det kan bli dyrt.