Tystnadsplikten ska inte skydda missbruket

I välfärdens och omsorgens Sverige är det fullt möjligt att gå till olika läkare och få stora mängder beroendeframkallande läkemedel utskrivna, för att sedan hämta ut dem på närmaste apotek, utan att apotekspersonalen har någon möjlighet att ingripa. Oavsett om medlen är avsedda för patientens eget missbruk eller är ämnade att säljas vidare till ungdomar och narkotikamissbrukare så är effekterna av denna trafik oacceptabla.
Enligt en statlig utredning 1996 använder mellan nio och femton procent av den vuxna svenska befolkningen sömnmedel eller lugnande medel. Två tredjedelar av dem som får dessa medel är kvinnor och fler än hälften är över sextio år. Hur stor andel av dessa, som är läkemedelsberoende är osäkert, men utredningen uppskattar att det kan röra sig om 200 000 personer.
Läkemedelsberoende inbegriper många faktorer och måste därför angri-
pas på flera nivåer: lagstiftning, utbildning, information och kommunikation. Kopplingen mellan diagnos och läkemedelsförskrivning måste t ex skärpas. Enligt Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsberoende (RFHL) saknar de flesta, som söker hjälp hos organisationen, en klar diagnos bakom sina recept på lugnande och sömngivande medel. Ett första steg vore därför att på receptblanketter för särskilda läkemedel förtrycka en ruta för diagnos liksom den som finns för legitimation. Läkarförbundets motstånd mot att ange diagnoser på recept framstår i detta sammanhang som direkt oetiskt.
Vård- och apotekspersonal har flera möjligheter att engagera sig för en begränsning av läkemedelsmissbruket. Om en läkare misstänks för att skriva ut icke medicinskt motiverade läkemedel tas lämpligen kontakt med Socialstyrelsens lokala tillsynsmyndigheter och om receptförfalskningar upptäcks skall dessa polisanmälas. Om patienten däremot själv besöker olika läkare hindrar för närvarande tystnadsplikten ett ingripande.
Skyddet av den enskildes integritet är oftast ytterst angelägen att bevaka, t ex när olika register skall upprättas. Men vad är det för omsorg om våra medmänniskor att låta dem använda läkemedel på ett sätt som leder till förlängt lidande. Vad läkemedelsmissbrukare behöver är omtanke, vård och hjälp att reda upp sina problem, inte en lagstiftad glaskåpa över sig.
I ett välfärdssamhälle skall man ha rätt att medvetet skada sig själv och ändå få vård, men det är orimligt att samhället även skall underlätta handlingen. När verksamheten dessutom leder till att andra personer dras med i olyckan blir försvaret för integriteten groteskt. I Danmark, som står inför samma problem som Sverige, förbereds en lagändring, som innebär att apotekens möjligheter utökas att meddela den förskrivande läkaren om misstankar om vidareförsäljning eller missbruk finns. När kommer ett sådant lagförslag i Sverige?
Läkemedelsbehandling innebär nästan alltid något gott. Men liksom bilåkande drar med sig trafikolyckor, drar läkemedelsanvändning med sig läkemedels-
olyckor. Vi kan aldrig helt bli av med olyckorna, men vi har ett ansvar att alltid försöka pressa ner olyckstalen till ett minimum.