De så kallade komfort- eller livs- stilsmedicinerna blir allt vanligare. Lanseringen av impotenspillret Viagra har väckt en omfattande och stundtals upprörd debatt. Men debatten har hittills mera fokuserat på huruvida sådana läkemedel ska subventioneras av staten, än om vi överhuvud ska ha substanser som ?manipulerar tingens ordning?.
Att en sådan debatt i stort sett uteblivit kan bero på att de flesta tycker det är helt i sin ordning att motarbeta det ?naturligt nedbrytande åldrandet?.
Visserligen har det synts arga insändare i tidningarna där folk upprörts över att en 101-årig man var bland de första att få Viagra förskrivet. Någonstans finns uppenbart en gräns, åtminstone för insändarskribenten, där man ska acceptera ?naturens gång?.
Men frågan är om det inte är dags för en genomgripande diskussion om vad som ska betecknas som läkemedel avsedda för att motverka eller förebygga sjukdom samt sådana preparat som syftar till att göra livet lite trevligare.
Vad är ?naturligt??
Impotens är bara ett av inslagen i det naturliga åldrandet. I de flesta fall kan tillståndet inte bindas till den definition av sjukdomsframkallad impotens som fastställts av Socialstyrelsen. Eftersom de flesta som kan komma att använda Viagra inte betraktas som sjuka har diskussionen om läkemedelssubventionen exploderat.
Ateroskleros är också ett uttryck för åldrande. Man skulle på samma grunder som man protesterar mot Viagra rimligen motsätta sig att staten ska betala för blodtrycks- och kolesterolsänkande läkemedel. Varför ska staten stå för fiolerna i det ena men inte i det andra fallet?
En skillnad föreligger dock. Impotens leder, till skillnad mot ateroskleros, inte till livshotande sjukdom om den inte motverkas av livsstilsförändringar och farmaka.
Men ett potentiellt dödshot tycks inte avgöra om en grupp läkemedel ska subventioneras eller inte. Nikotinersättning står utanför subventionen trots att sådana läkemedel kan förhindra skadligt rökande. Var finns logiken?
Att känslorna svallar när det gäller impotens, men inte när det gäller ateroskleros, hör samman med att vi har svårare att förhålla oss sakliga när det gäller vår sexualitet. Svackor i sexuell förmåga är uppenbart en svagare punkt än en aterosklerosbetingad sviktande fysisk förmåga ? åtminstone för den manliga delen av befolkningen.
?Lyckopiller? en föregångare
Impotenspiller är bara ett exempel på preparat som kommer att användas även utan sjukdomskoppling. ?Lyckopillren? kom redan tidigare att bli en beteckning på användning av antidepressiva läkemedel med andra syften än medicinskt kurativa.
Även Viagra har redan fått en liknande användning. Redan har kvällstidningarna publicerat artiklar med fullt friska potenta unga män och kvinnor som tagit Viagra för att ge sexlivet en extra kick.
Parallellen med antidepressiva SSRI-medel är både kuriös och påtaglig, liksom den potentiella kopplingen mellan dem. Eftersom störningar i den sexuella funktionen är en vanlig biverkning av SSRI kanske Viagra kan hitta en ny nisch?
Självfallet kan man ifrågasätta att en sådan användning av läkemedel subventioneras med skattepengar. Problemet är bara hur en sådan användning ska skiljas från den medicinska. Gränsen mellan det som är uttryck för att kroppen blir äldre och det som är sjukdom är flytande. Hög ålder är dessutom ofta den viktigaste riskfaktorn för många sjukdomar.
Svår gränsdragning
Listan över preparat som inte enbart kan klassas som läkemedel mot sjukdom kan göras lång. Därför blir en diskussion om var gränsen ska sättas mellan användning mot sjukdom och ökad komfort godtycklig, och snarare politiskt än medicinskt betingad.
Professor Lars Werkö har i olika sammanhang pekat på den nya situationen. I en debattartikel i Dagens Medicin (nr 43-98) utvecklade han nyligen sin syn på hur utvecklingen inom läkemedelsområdet sprungit ifrån den nuvarande läkemedelssubventionen.
Han pekade på inkonsekvensen att vissa läkemedel som används i preventivt syfte subventioneras (till exempel statiner till personer med normala kolesterolvärden) medan nikotinersättning måste betalas fullt ut av konsumenterna själva.
Det är egentligen inte märkligt att det kommer allt fler läkemedel som inriktar sig på tillstånd som inte enbart är sjukdom. Återigen ligger det nära till hands att utse 40-talisterna till syndabockar. Dessa efterkrigstidens ?kravmaskiner? har tidigare krävt bättre dagis, bättre skolor och nu har turen kommit till sjuk- och hälsovården.
Läkemedelsföretagen har naturligtvis för länge sedan insett att här kommer intressanta marknadsmöjligheter att uppstå. Inte minst inom områden kopplade till det nya materiella välstånd som uppstått efter andra världskriget.
Inom några år kan vi ha flera nya läkemedel som påverkar ämnesomsättningen. Det är högst rimligt att anta att det inte är patienter med sjukdomsbetingad fetma som blir den kommersiellt viktigaste målgruppen för sådana läkemedel.
Friska lönsammare än sjuka?
Antalet människor som är friska är större än antalet patienter. Uppenbart finns här en väldig marknadspotential för de företag som lyckas ta fram preparat som attraherar många friska.
Vi kan räkna med att trenden mot allt fler ?läkemedel? som snarare syftar till att göra livet mer angenämt, mer socialt, mera kickar etc än att bota sjukdom fortsätter. Det är svårt att se taket hos den nya målgrupp av köpstarka individer i västvärlden som växt fram.
Hur stor denna nya marknad kommer att bli avgörs enbart av hur världsekonomin utvecklas. En ännu djupare svacka i den globala ekonomin i svallvågorna efter kriserna i Asien och i Sydamerika skulle bli ett allvarligt avbräck för ytterligare planer på komforthöjande piller.
Vilka konsekvenserna blir, för dagens läkemedelsföretags forskning för att lösa angelägna medicinska behov, återstår att se.
Kanske kommer vi att få uppleva en specialisering bland företagen. En del av dagens läkemedelsföretag är avknoppade från kemiföretag med bred verksamhet. Nu är det kanske dags för nästa steg ? att läkemedelsföretag knoppar av företag som utvecklar komfort(läke)medel.
Men att med dagens samlade kunskap försöka utveckla ett piller som förlänger livet ? det framstår ändå som något av ett självmordsprojekt.
Man får nog börja med en blygsammare inriktning. Varför inte ett ?må bra-piller? helt utan biverkningar, att intas en gång i månaden. Ett sådant skulle bidra till att vi lever längre ? eller åtminstone att livet blir lite angenämare?