?Budet går?

Då man så här i julgransplundringstider får ta del av ytterligare ett kommittédirektiv ? ?Översyn av den framtida läkemedelsförsörjningen? ? kommer man otvetydigt att tänka på en sällskapslek, en budkavle- eller stafettlek. Det handlar om leken Budet går, där A viskar ett meddelande till B och B viskar sedan vidare till C etc till dess man når den siste i raden, som meddelar publikum hur det blev. Därvid får man, naturligtvis till allas förtjusning, veta att det inte blev som det ursprungligen var sagt.
Om man läser på och mellan raderna så skiljer sig intentionerna i det aktuella direktivet för Översyn av den framtida läkemedelsförsörjningen påtagligt från de förhärskande stämningarna i promemorian Apoteksbolagets framtida roll- utgångspunkter och förslag (DS 1995:82).
Även om Apoteksbolaget ur ett folkhälsoperspektiv får anses fungera mycket bra, främst genom att apoteksfarmaci i ett icke-vinstmaximerat, statligt monopol ger en helhetssyn, så för systemet med sig flera nackdelar vilka nu påtalas i det aktuella direktivet. Sålunda nämns att man vill eftersträva ett särskiljande av samhällsåtagande och myndighetsuppgift från affärsdrivande verksamhet. Vidare tillstås att avsaknad av yttre konkurrens kan leda till expansion av delar av verksamheten, som kan vara gynnsamma för aktören, men inte önskvärd från samhällets eller konsumenternas sida. Vid en genomgång av olika remissinstansers synpunker på alla tidigare utredningar, så återfinner man här och var åsikter, som har kommit att ingå i det aktuella kommittédirektivet. Om detta är en tillfällighet eller ej framgår naturligtvis inte, men har man varit lyhörd och tagit intryck så är detta glädjande.
Avskaffa gärna det statsägda apoteksmonopolet, men säkra informationen. Monopol eller inte, professionalismen sitter hos farmacevterna. Det gäller nu att slå vakt om en läkemedelsservice, som baseras på kunskap och kompetens. Man får därför förutsätta att utredningen kommer fram till att säkra ett kompetensmonopol. Ett kompetensmonopol får inte ses som liktydigt med att farmacevterna skall utgöra ett allenarådande ägarmonopol, enligt t ex den nu gällande tyska modellen. Då tar vi ett steg tillbaka till tiden före 1971 och risken är stor att man återgår till ett för vår tid främmande protektionistiskt skråtänkande.
Den här gången har budet gått till Lars Jeding som har fått mycket fria händer och bör enligt direktivet inte känna sig bunden av befintliga regleringar eller lösningar, vare sig de finns inom eller utanför landet. EU framhålls upprepade gånger, så man får förutsätta att EU:s regelverk skall efterlevas. Med hänvisning till det senaste årets diskussioner i Apoteksbolagsfrågan är direktivet förvånansvärt fritt från ideologiska pekpinnar. Det är ont om pekpinnar över huvud taget. Det finns egentligen bara en som sticker ut och det är att av någon outgrundlig anledning skall just ?De kliniska farmakologernas roll inom den producentobundna informationen särskilt belysas.? Intressant att notera är att den kliniska farmakologin ägnas särskild omsorg också i Margit Gennsers utredning, Slutbetänkandet av LFU 92, Omsorg och konkurrens (SOU 1994:110). Till stora delar är det aktuella direktivet faktiskt i harmoni med Margit Gennsers utredning. Kan det kanske trots allt bli någonting som påminner om det som utsprungligen sades. Utredaren har nu nio månader på sig och vi får se hur det går. Resultat blir kanske att cirkeln slutes.