Kvalitetssäkra läkemedelsterapin

Nu pågår debatten kring receptregistren. Kritik riktas mot läkare och läkemedelsindustri i program som Reportrarna och Norra Magasinet. Som aldrig förr fokuseras massmedias strålkastare på läkemedel och deras professionella företrädare. Det är bra att obekväma frågor, som visar på svagheterna ställs. Det vore ännu bättre om professionerna och industrin låg steget före, rannsakade sig själva, agerade och därigenom kunde ge raka svar. Frågorna tvingar tvivelsutan fram förändringar och därmed möjligheter till förbättringar.
I dag håller tillverkningen av läkemedel hög kvalité, och är heller inte utsatt för någon kritik. Det tog tid att komma dit. Redan 1923 inrättades Apotekens kontrollaboratorium (AKL) och dokumentation infördes som en grundpelare i kvalitetsarbetet. Detta gav möjlighet att gå tillbaka när fel uppstått. Med hjälp av föreskrifter som GMP, GLP och GCP etc förbättrades kvalitén ytterligare fr o m 60-talet. Ännu ett steg tas genom kravet på relevant utbildning hos berörd personal. Enligt EUs direktiv måste s k Qualified Persons, med en utbildning motsvarande apotekarnas, ansvara för tillverkningen.
Kvalitén i läkemedelsanvändningen påverkas, dels av förskrivarnas val, ordination, läkemedelsinformationen och beredningsformernas ändamålsenlighet, dels av patienternas kunskaper och insikter samt viljan att hämta ut förskrivna läkemedel och följa given ordination. Läkemedelskommittéer och apotek försöker ständigt förbättra användningen genom en rad åtgärder. Det finns dock idag få och alltför grova indikatorer, för att utvärdera resultatet av gjorda insatser.
I höstas presenterade en projektgrupp inom Läkarsällskapet förslag på kvalitetsindikatorer för läkemedelsförskrivning och hantering. Andelen entydigt givna ordinationer som redan finns dokumenterad i inspektionsprotokollen föreslås bli en indikator. Dessutom föreslås som indikatorer antalet läkemedel som utgör 90% av användningen (DU90%), följsamheten till läkemedelskommittéernas baslistor samt andelen patienter hos vilka man finner farmakologiskt relaterade biverkningar. Det är bra förslag. En avgörande förbättring vid förskrivning och hantering kräver dock en koppling av diagnos till läkemedelsterapi. Här talas dock från läkarhåll om kusligt tvång. Man målar såväl Fan som Orwell på väggen och Regeringen backar. Trovärdighet torde kräva att de som opponerar mot någon form av registrering, nu anvisar vad som kan ersätta detta hjälpmedel.
Kvalitén i läkemedelsinformationen är ett problem. Den skriftliga informationen går att värdera och är i stort bra. Om den muntliga vet vi alltför litet. Stickprov, som gjorts utomlands med hjälp av fejkade apotekskunder, uppföljningar av läkares patientsamtal samt kritiken mot läkemedelskonsulenterna, visar tyvärr att kvalitén är mycket ojämn.
Här är utbildning viktigt. Det ger anledning till frågan vilken utbildningsbakgrund olika grupper av informatörer skall ha. Har t ex vårdbiträden, hemtjänstpersonal och apotekstekniker kunskap för att informera om läkemedel? Har läkemedelskonsulenter, som saknar medicinsk eller farmacevtisk utbildning, tillräcklig kunskap för sitt ansvarsfulla arbete?
1994 års behörighetskommitté lämnade i höstas förslag till legitimering av olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Skälet är att värna om patientsäkerheten. En legitimation kan återkallas från olämpliga innehavare. För apotekare och receptarier föreslås att legitimering återinförs. Det är välmotiverat. Kanske kan man, som behörighetsutredningen själv föreslår, ta ännu ett steg och se över möjligheterna till obligatoriskt certifiering för vissa grupper. En aktuell grupp bör då vara läkemedelsinformatörerna. Avsaknaden av väl definierad utbildning, allmänt accepterade föreskrifter och dokumentation avseende muntlig läkemedelsinformation leder till osäker kvalité.