Behovet av kunskaper om läkemedel ökar i samhället. Många yrkesgrupper tävlar på läkemedelsområdet om patienters och politikers gunst. Skall farmacevter tillhöra vinnarna, måste de leda kunskapsligan. Leda med relevanta kunskaper.
Dagens receptarieutbildning ersätts troligen om några år av en farm. kand.-utbildning på 120 poäng. Flera skäl talar för en förlängning till tre år. Frågan är vad som skall ingå i den nya utbildningen. Fackliga organisationer och Farmacevtiska fakulteten förespråkar en utbildning, som ger den studerande möjlighet att läsa vidare till apotekare och ger lika möjligheter till jobb inom både apotek och industri. Det är befogat att se till såväl de studerandes som utbildningsorganisationernas önskemål, men viktigare är att se till patienternas. Om inte apotekskunderna genast känner att de möter en kompetent läkemedelsrådgivare bakom disken och om farmacie kandidaterna inte snabbt kan identifiera de kunder som behöver hjälp, kan läkemedlen i framtiden lika gärna distribueras via snabbköpen.
1987 diskuterades för första gången en specialistutbildning i sjukhusfarmaci. Än i dag finns tyvärr ingen sådan i Sverige. Apoteksbolaget har inte velat betala för någon utan ansett att den bör ingå i Farmacevtiska fakultetens utbildningsuppdrag. Inom läkemedelsindustrin har dock företagen själva betalt miljontals kronor för att få kliniska prövare utbildade. Är det konkurrens som krävs för att företag skall investera i utbildning?
Livslångt lärande är en inneterm, som många med intresse för utbildningsfrågor slänger sig med idag. Inom farmacin påbörjades organiserad fortbildning för farmacevter redan 1954. Men så sent som 1989 framkom att varannan apoteksfarmacevt fått mindre än en dags fort- eller vidareutbildning de föregående två åren. Obligatorisk årlig efterutbildning för denna grupp finns bl a i USA och Holland. I Danmark och Norge har farmacevter rätt till cirka en veckas utbildning per år. Inom industrin har man valt att föra bok över vissa personalgruppers vidareutbildning. Vid inspektioner kontrolleras att t ex personer, som arbetar med kvalitetsfrågor, verkligen har förvärvat de aktuella kunskaper som krävs genom utbildning. Varför inte utvidga systemet till apotekssektorn?
Det blir allt svårare att fastlägga det relevanta innehållet i en yrkesutbildning. Inom farmacin har problemet möts med en ökad andel fritt valda kurser inom apotekarprogrammet samt uppkomsten av nya farmaciinriktade utbildningar vid andra fakulteter än den farmacevtiska. Även diskussionerna om olika specialistutbildningar (inriktade på sjukvård, öppenvård och industri) måste ses som försök att lösa dilemmat att förena en generell kunskapsbas med en professionsoptimerad. Är det inte dags att utreda och modernisera minimikraven för expeditionsbehörighet?
Utbildning är sällan ett akut problem i en verksamhet. Oftast överlever den senare på rutin ännu en dag. På sikt och speciellt inom läkemedelsområdet är däremot relevant utbildade medarbetare en nödvändighet. Utbildning leder till att de anställda kommer med förslag till förbättringar och får ökade möjligheter att säga ifrån när färdriktningen upplevs som felaktig.