När försäljningsstatistik för svenska läkemedel presenterades i september kunde vi konstatera en intressant förändring. Topplaceringen intas inte längre av magsårsmedicinerna, utan av de antidepressiva. De selektiva serotoninåterupptagshämmarna, populärt kända som Prozac, här i Sverige är Cipramil det mest kända varunamnet, har gått om Losec och dess släktingar som Sveriges mest sålda läkemedelsgrupp. Vi betalar nu åtskilligt mer än en miljard kronor om året för antidepressiva mediciner och varje dag tar cirka fem procent av svenskarna en antidepressiv tablett. Det blir närmare en halv miljon människor det, och om man betänker att preparaten ordineras för växlande tidsrymder, kanske för att häva en tillfällig psykisk kris, så inser man lätt att en betydande del av Sveriges befolkning någon gång under sitt liv kommer att få kemisk behandling som ökar serotoninhalten i hjärnan.
Är detta bra eller dåligt? Finns det någon gräns för hur många som behöver SSRI och andra antidepressivum? Om vi studerar utvecklingen sedan början av nittiotalet, när preparaten introducerades, kan vi notera en stadig tillväxt, där SSRI-medicinerna inte bara konkurrerat ut andra äldre antidepressiva, utan också kommit att förskrivas till mängder av människor som aldrig tidigare behandlats för depression eller ångesttillstånd. Håller vi på att medikalisera allt lidande och olycka, eller är det i själva verket så att det hela tiden har gått omkring en halv miljon hjärnor i obalans som läkarna först nu har upptäckt och kan behandla?
Jag läste i en artikel i Läkartidningen, apropå den ökade förskrivningen av SSRI, att en frisk själ förutsätter en frisk hjärna. Det må så vara, men förutsätter i så fall inte en frisk hjärna en frisk själ, eller kanske rent av ett friskt samhälle? Att gränsen mellan friskt och sjukt skulle utstakas endast på biologiska grunder är en fiktion. Det faktum att medicinerna finns har utan tvekan gjort läkare mer benägna att diagnostisera och behandla nedstämdhet och oro än vad som var fallet innan SSRI kom ut på marknaden. De äldre antidepressiva medlen hade betydligt fler och svårare biverkningar, vilket gjorde att andra lösningar i termer av diagnos och behandling var mer attraktiva. Antingen så var patienten inte sjuk, utan hade problem som var knutna till livssituation och personlig utveckling, eller så kanske hon rentav behövde samtalsbehandling istället för medicin. Och varken då eller idag finns det något laboratorietest med vars hjälp vi kan mäta halten av olika signalsubstanser i hjärnan, på samma sätt som vi mäter och konstaterar ett alltför högt eller alltför lågt blodtryck.
Man får aldrig glömma bort att SSRI-medicinerna inneburit ett stort steg framåt för alla dem som nu orkar leva ett liv som tidigare förstördes av panisk ångest och kronisk depression. De ger läkarna en möjlighet att hjälpa till i situationer där de tidigare inte kunde göra någonting, på grund av bristande förmåga och resurser. Mycket psykiskt lidande har säkert inte sin grund i en svår barndom eller omänsklig omgivning, utan i en nitlott i naturens lotteri. Men ändå: en halv miljon människor. Det måste finnas andra faktorer inblandade i ett så stort lidande än en bristfällig hjärnkemi. Risken med dagens och morgondagens höga förskrivningssiffror är att vi vänder vår uppmärksamhet bort från människan som individ och det samhälle som hon lever i och ändrar i hjärnan i stället för i kulturen. Det verkar inte heller vara så att den höga förskrivningen motsvaras av låga sjukskrivningssiffror. Snarare tvärt om. Det vore mycket intressant att få ta del av mer forskning som utvärderar läkares och patienters tankar och erfarenheter av SSRI-medicinerna. Hur tänker läkarna när de diagnosticerar och behandlar, och på vilket sätt förändrar medicinerna patienternas liv? I brist på sådan forskning stannar diskussionen ofta vid polemik och spekulationer ? som mina egna här ovan.