Samhällets kostnader för demenssjukdomar ökar, liksom lidandet för de drabbade och deras anhöriga. Trots att forskningen är intensiv och mångfacetterad kvarstår Alzheimers sjukdom som en av de största utmaningarna för läkemedelsindustrin.
Enligt siffror som presenterades på Riksstämman av distriktsläkaren Anders Wimo, Bergsjö, uppgick samhällets kostnader för demenssjukdomar år 2000 till mellan 27 och 38 miljarder kronor beroende på beräkningssätt. Notan ökar årligen i takt med att befolkningens medelålder gör detsamma.
En person med demenssjukdom kostar i genomsnitt 200 000 kronor per år. Den klart dyraste utgiftsposten är den för det särskilda boendet. Läkemedelskostnaderna motsvarar bara i storleksordningen en procent av bruttokostnaderna för demenssjukdom, enligt Anders Wimo.
Den dominerande läkemedelsgruppen, kolinesterashämmarna, kostar samhället i storleksordningen 200 miljoner kronor per år.
Plus och minus
Kan kostnadsbomben för demenssjukdom desarmeras inom överskådlig tid? Enligt Anders Wimo finns faktorer som talar för det, men kanske ännu fler som talar emot. Till de senare hör de rådande demografiska och epidemiologiska huvudtrenderna, som troligen kommer att leda till att efterfrågan på vård kommer att öka ytterligare. Positivare är det faktum att en genomsnittlig 85-åring idag är betydligt piggare än en lika gammal person för 30 år sedan. En person med en given grad av demens är också ?mer funktionell? idag än tidigare.
Begränsad effekt
Den första medlet i gruppen kolinesterashämmare, takrin (Cognex) introducerades 1995 men blev ingen större succé på grund av en ogynnsam biverkningsprofil. Medlet är nu avregistrerat.
Två år senare kom det första medlet i andra generationens kolinesterashämmare mot mild till måttlig demens, donezepil (Aricept). Idag finns ytterligare två medel i denna grupp på marknaden, rivastigmin (Exelon) och galantamin (Reminyl). De skiljer sig åt vad gäller receptorbindning, interaktioner och biverkningsprofil, men effektmässigt är de relativt likvärdiga ? och begränsade.
? Effekten är snarare en kognitiv stabilisering än en förbättring. Man kan också se vissa effekter på beteendet, exempelvis mindre oro, sa Maria Eriksdotter Jönhagen, medicine doktor vid NEUROTEC-institutionen, Huddinge universitetssjukhus.
Många frågetecken
Oklarhet och brist på studier råder både vad gäller byte av preparat och utsättning av kolinesterashämmare.
? Det finns också frågetecken kring den eventuella effekten vid svårare sjukdom. Troligen har medlen en god effekt även vid grav demens men här behövs fler studier, sa Maria Eriksdotter Jönhagen.
Preparatens långtidseffekter är också ett stort frågetecken. Maria Eriksdotter Jönhagen efterlyste fler långtidsuppföljningar av medlens effekter i den kliniska verkligheten.
Nytt tillskott
Det senaste tillskottet av alzheimerläkemedel är memantin (Ebixa, se LMV 4/02), ett nygammalt preparat med en annan verkningsmekanism än kolinesterashämmarna. Medlet kan knappast hänföras till kategorin undermedel ? i USA klarade preparatet över huvud taget inte kraven för godkännande ? men är likafullt det första som godkänts på indikationen måttlig till svår Alzheimers sjukdom.
Bengt Winblad, professor i geriatrik vid Huddinge universitetssjukhus, uttryckte optimism inför det nya behandlingsalternativet och redogjorde för de två stora fas III-studier som ligger till grund för godkännandet.
? Medlet har en snabb effekt och ger signifikanta förbättringar av ADL (allmänna dagliga livsfunktioner, reds anm), sa Bengt Winblad.
Många forskningslinjer
Magnus Sjögren, docent vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, gav en översikt av aktuella utvecklingslinjer i forskningen med inriktning på nya alzheimerläkemedel.
Ett tilltalande framtida behandlingsmöjlighet är genterapi med syfte att korrigera gener som är muterade vid Alzheimer. En nackdel är dock att en relativt låg andel av patienterna uppvisar de hittills kända mutationerna vid Alzheimers sjukdom. En eventuell genterapeutisk behandling ligger om den överhuvudtaget är genomförbar en bra bit in i framtiden.
Nedbrytningen av amyloid prekursorprotein (APP), leder genom flera delsteg till den utfällning av senila plack som är karaktäristisk för Alzheimers sjukdom. En grupp enzymer som deltar i denna process, sekretaser, har rönt stort forskarintresse. Sekretashämmare har tagits fram och visat sig mycket potenta i djurmodeller, men den kliniska användbarheten har ifrågasatts och är ännu oklar. Just nu är spekulationerna kring statinernas eventuella skyddande effekt mot Alzheimer (se LMV 10/02), som troligen sker via en blockering av den så kallade beta-sekretas-signalvägen, ett hetare diskussionsämne. Tre studier som presenterades vid den stora Alzheimerkongressen i Stockholm i somras bekräftade resultaten från tidigare epidemiologiska studier som indikerat ett samband mellan statiner och minskad risk för Alzheimers sjukdom.
Vaccinstudier avbröts
Forskare studerar även hur de amyloida placken klumpar ihop sig, det vill säga slutsteget i patofysiologin. Att försöka förhindra denna aggregation är ytterligare en aktuell angreppspunkt i alzheimerforskningen.
Immunisering mot Alzheimers sjukdom har också rönt stor uppmärksamhet. De kliniska studierna av irländska Elans kandidatvaccin AN-1792 fick dock avbrytas i början av 2002 efter att 15 studiedeltagare utvecklat meningit eller encefalit.
Andra strategier som prövats eller diskuterats är stamcellsterapi, stimulering av kvarvarande funktionella nervceller, östrogenterapi, antioxidantterapi och antiinflammatorisk behandling.