Någon har sagt att Gud gav oss två öron men bara en mun. Samma någon menar med det att människan bör lyssna mer än hon pratar.
Richard Bergström, vd på Läkemedelsindustriföreningen (Lif) sedan den 1 september 2002, har anammat det synsättet genom hela sin yrkesverksamma tid. Trots att han i tretton års tid jobbat på avdelningar som arbetar med regulatoriska frågor har han inte själv arbetat med regulatoriska frågor. Han har i stället fått människor att lyssna på varandra.
På sitt första jobb på Läkemedelsverkets registreringsverksamhet fick han i uppdrag att avbyråkratisera verksamheten och göra den snabbare och smidigare. Det gjorde han genom att vara kontaktpersonen ut mot läkemedelsföretagen. Och in mot myndigheten.
? Jag fick industrin att lyssna på myndigheten och förstå dess situation. Samtidigt fick jag Läkemedelsverket och dess medarbetare att förstå industrins situation.
Richard Bergström fick verket att röra sig bort ifrån en situation som präglades av vaga svar, otydliga besked och en ibland överlägsen attityd, mot dagens situation som präglas av det motsatta ? öppenhet, tydliga krav och raka besked. Ett resultat som i dag märks av att tiden hos verket för att godkänna ett läkemedel sjönk från ibland flera år till i dag max 270 dagar.
Efter några år på Läkemedelsverket ville en av cheferna på schweiziska Roche att han skulle flytta dit och göra samma sak, att få registreringsproceduren att flyta smidigare.
? Min chef där, som visste vad det handlade om, sa att vi som företag ska tillfredsställa myndigheternas behov. Han låg före många andra.
Några år senare ville Novartis ha honom till samma uppgift.
? När jag bodde i Schweiz var jag ute och flög och träffade folk varje dag. Jag sov oftast i min egen säng men var sällan på kontoret. Jag var på språng hos olika myndigheter ? Spanien ena dan, Grekland andra dan och i London på Emea varje vecka. I längden var det naturligtvis ohållbart, speciellt när vi fick vår dotter Nora.
Katalyserar förändring
Dotterns ankomst, förra våren, gjorde att föräldrarna började tänka på vad som var bäst för henne. Som på beställning, efter nio år i Schweiz, kom erbjudandet om vd-jobbet på Lif. Men det var egentligen för tidigt.
? Vi kunde tänka oss att bo kvar några år till och flytta hem när Nora skulle börja skolan.
Första reaktionen på jobbförfrågan var förvåning. Han var tveksam till att de ville ha någon med en teknisk bakgrund ? apotekare, jobbat på verket, jobbat med regulatoriska frågor och lagstiftningsfrågor. Richard Bergström hade ingen erfarenhet av marknadsföring eller försäljning.
? Mitt arbete har snarare varit den sociala och politiska sidan av det tekniska, både på Läkemedelsverket och i industrin. Jag har arbetat med relationer till andra, inte med den interna driften. Jag har fungerat som ambassadör.
Men en tekniker var precis vad Lifs styrelse ville ha. Medlemsföretagen och styrelsen var medvetna om den generationsväxling som blev aktuell när företrädaren, Ulf Edstedt, gick i pension. De såg Richard som en utmärkt person att leda Lifs förändringsarbete. Richard själv svarar ungdom, initiativkraft och internationell erfarenhet när jag undrar vilka hans kvalifikationer för jobbet är.
? Jag är en katalysator i ett förändringsarbete och det driver mig. Jag är bra på att känna av omvärlden, fånga upp idéer, plocka ner dem och göra dem till Lif-frågor.
Tuffare klimat
Richard Bergströms rum ligger på åttonde våningen i Lifs kontorsbyggnad på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm. Hörnrummet har utsikt dels mot Fatbursparken och de södergående halvt underjordiska järnvägsspåren, dels mot Södra Latin där hustrun Elisabeth gick i gymnasiet. Rummets stil är en blandning av 70-talskitschiga takarmaturer, modernt snittade kontorsmöbler, en slimmad datorskärm av nyare årgång och en sliten whiteboard på ena kortväggen.
Det är inte helt fel att säga att rummet speglar den organisation han är satt att leda. Läkemedelsindustriföreningen står kvar med ena benet i ett äldre tänkande medan det andra benet drar iväg mot modernare tankebanor.
? Det är många jobb jag skulle kunna göra men det är få som verkligen stimulerar mig. Detta är ett sånt jobb.
Han berättar vidare att chansen att flytta hem till Sverige igen lockade. Liksom möjligheten att bidra till Lifs förändring.
? Jag vill återställa den samsyn, ton och anda som fanns när jag lämnade Sverige för nio år sen. Debatten var inte så polariserad och man respekterade varandras åsikter och drog åt samma håll. Det har blivit ett tuffare klimat.
Konkreta samarbetsprojekt mellan industrin och samhället för att se till att läkemedel används på rätt sätt, inte minst i äldreomsorgen, lyfter han också fram som exempel på vad han vill åstadkomma.
? En annan ambition jag har är hur vi ska säkerställa en fortsatt svensk profil på läkemedelsområdet internationellt sätt. Där hoppas jag att svensk klinisk forskning, biverkningsuppföljning och läkemedelskontroll ? sånt som vi är duktiga på ? förs fram internationellt. Här behövs en svensk samsyn och det ska Lif driva.
Han menar att om det inte lyckas kommer kvaliteten att sjunka, de smarta människorna kommer att flytta och vi tappar vår särställning inom områden där vi är duktiga.
? Vi svenskar ställer oss frågan ?Varför då?? En fransman eller amerikan skulle aldrig fråga så. Vi är alldeles för lite nationalistiska i Sverige.
Fallerat kapitalt
Richard Bergström tycker att Lif, och det 60-tal medlemsföretag som Lif representerar, måste ändra attityd. Det håller inte att likt en tjur på en tjurfäktningsarena rusa mot alla som kommer innanför planket. Han menar att man måste stanna upp, lyssna av, tänka efter, analysera situationerna och agera som det förväntas av ett storföretag i början av 2000-talet.
Ett mål är att göra Lif till en mjukare organisation, att ta bort hornen i pannan och fila av de utåtriktade taggarna. Det är nödvändigt eftersom han anser att läkemedelsindustrin kollektivt och globalt har satt sig självt i ett väldigt svårt läge.
? Vi har fallerat kapitalt, och det är konstigt för en så framgångsrik och duktig bransch där folk tycker om våra produkter. Vi har totalt misslyckats med att lyssna på samhället. Vi har bara tuffat på, med skygglappar för ögonen, och inte förstått varför vi har blivit kritiserade.
Därför ska han än en gång få en organisation att förstå medaktörer och motparter ? med andra ord hela systemet ? och få Lif att lyssna på dem.
? Inom Lif ska vi lyssna av vad som rör sig ute i branschen, vilka som drar åt rätt håll och hjälpa dem att driva de frågorna. Det räcker att plocka ihop en del kloka individer och fråga dem ?vad tycker ni om det här, hur ska vi hantera detta?? så finns det en massa tankar där ute.
På min fråga nämner han också den offentliga läkemedelsdebatten, som han tycker att industrin länge har undvikit.
? Vi måste våga ta debatten, vi måste våga stå för våra åsikter men vi måste också lyssna på dem vi ska hjälpa, nämligen sjukvården.
Han tog tag i det från allra första början. Han skrev en debattartikel om de nya läkemedelsförmånerna som trädde i kraft den 1 oktober förra året, och kastades bokstavligt talat rakt in i hetluften.
Men det var inte förändringen han kritiserade, snarare hur den infördes med sena besked och flera oklarheter in i det sista. Egentligen är han positiv till förändringen och skapandet av Läkemedelsförmånsnämnden, LFN.
? Jag tycker att tankarna bakom LFN är riktiga, inklusive det hälsoekonomiska. Det är bra att Emea och Läkemedelsverket gör en teknisk bedömning som följs av en nyttobedömning av en annan instans. Företagen måste tydligare visa varför deras preparat är bättre. Jag förstår inte hur man kan vara emot det.
Måste gilla läget
Långsiktigt är den viktigaste frågan att skapa en ökad förståelse för läkemedels betydelse i samhället och att få en nyanserad diskussion om kostnader och nytta av läkemedel. Han tycker sig se en fundamentalism, både bland företagen men även i sjukvården, som han tycker är olycklig.
? På det viset att man har glömt vad man pratar om. Förändringen i höstas handlar egentligen om att spara pengar, att få ner kostnaderna. Om ett företag med originalläkemedel sänker sina priser är ju det bra. Men då får de istället höra kommentarer från vården om snikenhet och att de försöker slå ut de stackars generikaföretagen. Vi måste se den stora bilden.
Han menar att industrin måste gilla läget i nytänkandet. Men då måste även sjukvården gilla det nya läget. Och acceptera att vissa företag har tänkt om.
? Tidigare skulle originalpreparat premieras men nu har samhället sagt att så är det inte längre. De företag som tar det till sig, och sänker sina priser, förtjänar att bemötas på ett professionellt sätt.
Samtidigt menar han att fundamentalismen finns även inom industrin.
? Det är inte alla individer och företag som har förstått det ? att det idag är fullt legitimt med generisk substitution.
Richard Bergström har en positiv inställning till generika. Genom att preparaten blir billigare frisätter det resurser som kan användas till nyare och dyrare läkemedel. Däremot är han mer negativ till parallellhandel med läkemedel.
? Men det har sitt berättigande eftersom det utnyttjar en imperfektion i systemet. Inom industrin vill vi ha enhetliga priser i Europa. Men det går inte eftersom myndigheterna i södra Europa pressar ner priserna.
Mer europé än svensk
Svaren kommer snabbt och är välformulerade ? inga långa betänketider. Han är pratglad, men är samtidigt en aktiv lyssnare som lever med i frågorna. Han svävar lätt iväg i långa resonemang men kommer alltid tillbaks till och besvarar frågan.
Han ger ett filosofiskt intryck utan att slänga sig med vanliga managementfloskler. Däremot kommer en hel del ord på engelska ? kanske ett resultat av att ha bott utomlands i nio år och arbetat i framför allt engelskspråkiga miljöer.
Hur har du förändrats under dina nio år utomlands?
? Jag ser inte längre allt i svart eller vitt. Jag har upptäckt de grå nyanserna emellan. Jag har också lärt mig mycket om det internationella samhället och hur ekonomin hänger ihop. Och där är det grått alltihop.
Han har kommit att uppskatta, och fått starka värderingar för, den europeiska kulturen.
? Jag har blivit mer svensk men egentligen ännu mer europé. Jag älskar att sitta på ett möte med greker, italienare, spanjorer, svenskar, finnar, danskar och se hur olika alla är.
Internationell har han alltid varit. Inför universitetet valde han mellan internationell ekonomi med franska som språk, journalist eller apotekare. Det sistnämnda var långt ifrån ett självklart val men tack vare ett analytiskt sinne, stort intresse för matematik, formler och strukturer blev det så.
? En hel utbildning som bara handlade om systematisering och formler tilltalade mig då. Jag är otroligt glad att jag valde apotekarutbildningen men är också lika glad att jag inte började jobba på apotek eller började forska. Det är inte min grej.
Är det din grej att vara pappaledig?
? Nej, men jag skulle så gärna vilja. Det skulle bli ett alltför stort avbräck i det här förändringsarbetet om jag skulle vara borta i sex månader.
Därför är det viktigt för Richard att ha helgerna fria från arbete. Samt att Elisabeth lämnar Nora hos Richard på kontoret varje fredag eftermiddag för att få några egna timmar på stan.
? Jag får faktiskt jättemycket gjort när Nora är här, speciellt när jag pratar i telefon. De jag pratar med hör att hon är i bakgrunden så det blir korta effektiva samtal.
Nora kryper runt på golvet några timmar, leker lite och har det bra. Under tiden som pappa pratar i telefon. Eller snarare lyssnar i telefon, enligt sin egen MBL-filosofi ? ?Management by listening?.