Tillvaron är full av mysterier. Vissa får man lära sig leva med; livets mening, till exempel, eller varför tappade mackor alltid hamnar med smöret nedåt. Andra kan man liksom inte låta bli att fundera över i bland, för det måste ju gå att hitta ett svar, en förklaring eller åtminstone en ledtråd. Även inom läkemedelsområdet förekommer förstås diverse gåtfullheter som samtiden ständigt grubblar över. För att nämna några:
– Varför finns det läkemedel med köttsmak till hundar när vi människor får hålla till godo med mint, citron- eller banansmak?
– Hur kan det komma sig att man inte kan köpa receptfria läkemedel i matbutikerna i våra städer när det uppenbarligen fungerar alldeles utmärkt i glesbygden?
– Det är knappast någon hemlighet att läkemedelsföretagens marknadsavdelningar är de som står för de vilda idéerna, medan det är deras kollegor på registreringsavdelningarna som får dem att sansa sig en smula och tänka efter. Har det att göra med att det jobbar flest män på ena sidan och flest kvinnor på den andra?
– Vissa parallellimportföretag antyder gärna att deras huvudsyfte är att spara pengar åt oss skattebetalare. Borde då inte parallellimporterade läkemedel vara ännu billigare?
? Hur får man ut de sista doserna ur en flaska nässpray?
Dessa frågor och en mängd andra får vi kanske en dag svaren på, för någonstans sitter det naturligtvis någon och vet. Om jag nu råkat trampa på en eller annan öm tå så är det förmodligen med flit. Det finns ett antal olika värktabletter som säkert hjälper, annars tål jag nog att det trampas tillbaka. Statstjänstemän är ett hårt och segt släkte och det här illustrerar lite av vår vardag, det är de något mindre frågorna som sysselsätter oss; de stora har vi politiker som sköter. Livets mening, till exempel, eller det där med mackorna.
Om någon 1983 frågat mig ?Vad gör du om 20 år??, så inte hade jag svarat att jag skulle jobba på statligt verk. Vid förra sekelskiftet ansågs det fint att arbeta åt staten; det gjorde det, milt uttryckt, inte under det glada 80-talet. Fem år senare visste jag förvisso vad Läkemedelsverket var och var det låg, men det var fortfarande inget lockande alternativ. Under min apotekarutbildning i förhistorisk tid, alltså senare delen av 80-talet, förmedlades bilden av ?Gula Faran?; gula på grund av tegelfasadens färg och faran tack vare det okända hemska. ?Hamnar du där kommer du aldrig ut igen?, sa man ? lite skämtsamt och lite allvarligt ? om den grymma gula draken, vars byråkratiska kvarnar obarmhärtigt förtärde alla goda forskningsinitiativ och nya innovativa läkemedel, bara för sakens skull. Ändå hamnade jag där och visst var det sant, jag har inte kommit därifrån, men jag har å andra sidan inte försökt heller.
Många krafter vill påverka läkemedelsområdet. Lagar och läkemedelsindustri, kvällspress och kverulanter, politiker och patientföreningar. Mitt i smeten (även om vissa möjligen skulle vilja placera oss i periferin eller till och med i skamvrån) sitter Läkemedelsverket och ska, i någon mån, tillfredsställa alla, men i första hand allmänhetens intressen och det går faktiskt riktigt bra för en, vill jag påstå, modern myndighet med mestadels verklighetsanpassad byråkrati. Det gamla härliga argumentet ?Vi har våra bestämmelser!? utnyttjas sällan numera. Visst är det lättast att säga kompromisslöst nej; då slipper man ju alla diskussioner och kan lugnt ägna sig åt klassisk, arrogant myndighetsutövning i sin sämsta mening, men särskilt vetenskapligt och kreativt är det inte. Att veta när man kan göra avsteg och undantag, däremot, det kräver kompetens och erfarenhet.
Nu ska Läkemedelsverket snart flytta och för säkerhets skull är det nya husets fasad också övervägande gul, men det blir väl som med skräckfilmer; uppföljaren är aldrig riktigt lika läskig. Gula Faran 2 ? Bland pärmarna kan ingen höra dig skrika. Åtminstone inte efter klockan fem.