Jag läste att läkare börjat skriva ut motion på recept. Receptbelagda promenader kan det verkligen vara något? Räcker det inte med receptfria? Betänk dock att motion har visat sig ha god effekt mot en rad olika ?välfärdssjukdomar?. Kroppen är gjord för att ströva omkring och leta efter bär och rötter, inte för att sitta framför bildskärmar och mumsa potatischips. Ur behandlingssynpunkt verkar alltså motionsreceptet vara ett bra val.
Men ändå, varför ett recept? Kan inte läkaren bara säga att det vore bra om du tog en halvtimmes promenad om dagen? Jo, det kan hon naturligtvis, men om rådet skrivs ned på ett recept ? som man visserligen inte kan ta till apoteket, men väl sätta upp hemma på kylskåpsdörren ? får det på något sätt högre prioritet. Det blir till något man tror på och efterlever. Den magi som omger receptblocket kan alltså fås att spilla över från tabletter till handlingsmönster ? som att motionera. Man tar sin motion, precis som sin medicin. Om man nu inte tillhör den stora skara som aldrig kvitterar ut sina recept, eller låter burkarna stå oöppnade i toalettskåpet förstås. Då har man förmodligen också dålig motionscompliance.
Den bästa boten mot många av våra folksjukdomar är inte kemiska substanser, utan förändrade livsstilsmönster. Det verkar de flesta vara överens om. Men varför låna receptmodellen när man strävar efter att påverka människors livsstil? Jag har redan antytt svaret ovan. Om uppmaningar att röra på sig, eller att sluta röka, eller att inte stressa, fästs på ett recept blir de mer påtagliga och verkningsfulla. Det finns mycket magi här. Receptblocket är en central komponent i läkaryrkets rituella mönster. Patienten vill helst lämna mottagningsrummet med ett recept i handen, annars har han inte blivit hjälpt på riktigt.
Finns det då några gränser för vad läkaren skulle kunna skriva ut på recept? Vad sägs om att ordinera en kväll i veckan på teatern? Eller en roman till helgen? Det skulle inte förvåna mig alls om även den typen av aktiviteter har en hälsostärkande effekt. Det finns epidemiologiska studier som visat på att kultur kan var hälsofrämjande. Våra biologiska värden förbättras om vi tar oss tid att njuta av konst, litteratur, musik och teater. Kanske något att tänka på för dem som arbetar långsiktigt med vår folkhälsa? Fritt inträde på museer i stället för rökfritt på krogen.
Samtidigt finns det något i denna koppling mellan hälsa och kultur som är en smula stötande och skrattretande. Det goda livet kan inte bestämmas i termer av blodtryck och insulinvärden. Kulturen är inte till för att vi skall må bra, i alla fall inte om ?må bra? betyder normalvärden på biologiska funktioner. Kulturen är till för att vi skall bli mer sanna mot oss själva och våra medmänniskor, för att vi skall förverkliga våra mänskliga potentialer, också om detta innebär ångest och självförbränning. Vivaldi blir inte en bättre kompositör om ?De fyra årstiderna? får en bevisad effekt mot hjärtkärlsjukdomar i en klinisk studie. Konstnärlig kvalitet är något annat än hälsoeffekt och tanken att vi skulle understödja konstnärlig verksamhet i syfte att förbättra folkhälsan är i grunden felaktig. Det finns andra värden i livet än hälsan och de bör främjas för sin egen skull.
Så jag tror att vi gör bäst i att hålla Vivaldi utanför receptblocket. Det innebär inte att jag kommer att sluta att för egen del använda mig av Bach som huvudvärkslindrare. Han har i flera lägen visat sig vara det enda som hjälper. Men att betrakta honom som en huvudvärkstablett? Nej, himmelska skalor skall få förbli just himmelska och inte biologiska. Även när det är neuronerna som svänger i takt.