Utan patentlagstiftning blir det ingen läkemedelsforskning. Att företagen måste ta hem dyra forsknings- och utvecklingskostnader med hjälp av patent och höga priser är en väl upprepad fras i den rika världen. Men enligt Maud Johansson, policychef på en sammanslutning av biståndsorganisationer som kallas Forum Syd, stämmer detta inte i den fattiga delen av världen.
? Det är en myt att billiga läkemedel i u-länderna skulle hindra forskningen. Det finns inga empiriska belägg för att det skulle vara så.
Hon menar att det handlar mer om pengar än om patent, även om de två självklart ofta hör ihop. Men de epidemier som plågar tredje världen kommer ofta långt ner på forskande företags prioriteringslista oavsett om det finns patenteringsmöjligheter eller ej. Enligt en rapport från brittiska regeringen 2002 har det inte kommit någon ny klass av läkemedel mot TBC på över 30 år. Läkemedelsforskningen för malaria domineras av förebyggande läkemedel till resenärer snarare än vacciner och på aidsområdet forskas det mest på den variant av sjukdomen som är vanlig inom västvärlden. Mellan 1975 och 1999 var endast 13 av
Maud Johansson pekar också på att forskningen i den rika delen av världen har fungerat utmärkt trots att länder som Brasilien och Indien haft stora industrier för tillverkning av generiska läkemedel. För Indien var detta möjligt eftersom det tidigare inte fanns någon lag om produktpatent. Däremot skyddades tillverkningsprocesserna genom processpatent. Läkemedel kunde därför tillverkas med alternativa tillverkningsmetoder.
? De hade mycket bättre tillgång till läkemedel i Indien än i grannlandet Pakistan. Indien har dessutom kunnat exportera och försörja delar av Afrika med billiga läkemedel.
Lokala lösningar nödvändiga
Därför är det enligt Maud Johansson viktigt att alla länder får utrymme att lösa läkemedelsförsörjningen på det sätt som passar i just det landet. Och det är det som hon menar är så problematiskt med TRIPS-avtalet (Trade-related Aspects of Intellectual Property Rights) som slutits mellan länderna i WTO angående patentlagstiftning.
? Vi står inför ett paradigmskifte. Nu lägger vi in ett globalt regelverk där patentlagarna inte är självvalda av respektive land. De ska dessutom förhandlas mot till exempel jordbruksfrågor. Vi vill att dessa frågor ska lösas så generöst som möjligt för u-länderna men det är de rika länderna som sätter dagordningen i TRIPS.
Att alla länder själva kan välja om de vill vara med i WTO anser inte Maud Johansson duger som argument.
? Det är självklart att alla vill vara med. Alla världens länder vill ju handla med varann och de flesta vill ha internationella tullavtal. Men för att få vara med i WTO:s tullavtal måste man också anta patentavtalet. Och WTO:s tvistlösningssystem innebär sedan att om länder inte lyder patentreglerna kan de få handelssanktioner riktade mot sig.
TRIPS, som ställer krav på produktpatent, trädde i kraft 1995. För några u-länder gäller dock fortfarande övergångsbestämmelser. TRIPS-avtalet medger rätt för länder som befinner sig i nöd att utfärda så kallade tvångslicenser. Med hjälp av dessa kan landet själv producera läkemedel utan att först rådgöra med företaget som har patent på produkten. Men de länder som inte själva har möjligheter att bygga upp en generikaindustri är inte mycket hjälpta av detta då avtalet samtidigt i princip förbjuder export av läkemedel tillverkade under tvångslicens.
Mediciner som utpressningsmedel
På ministermötet i Doha 2001 antogs en deklaration om TRIPS och folkhälsa där det sägs att detta problem måste lösas senast under 2002. Trots idoga försök har man dock inte lyckats med detta. USA har hittills satt sig emot det förslag som finns till lösning bland annat därför att det inkluderar också ospecificerade epidemier.
? Också enligt organisationer som arbetar med bistånd är det ett dåligt förslag. Det öppnar dörren för USA att sätta press på u-länder om vilka produkter och sjukdomar som omfattas, säger Maud Johansson.
Hon utesluter inte heller att rika länder skulle använda läkemedel som utpressningsmedel i andra frågor.
? Det skulle till exempel kunna vara ett sätt att skaffa sig militärt strategiska kompisar.
Rädslan för att billiga läkemedel i u-länderna skulle hitta vägen tillbaka till västvärlden och där konkurrera med dyrare läkemedel är också en orsak till att det varit trögt att få fram lösningar för u-länderna. Frågan aktualiserades under 2002 då läkemedel från Glaxosmithkline som var ämnade för sjuka afrikaner dök upp på den europeiska marknaden.
Inom EU har det nyligen klubbats igenom ett förslag som ska råda bot på detta. 76 utvecklingsländer kan därmed få tillgång till läkemedel mot hiv, malaria och TBC till ett pris som ligger antingen minst 75 procent under genomsnittspriset i OECD eller högst 15 procent över tillverkningskostnaden. Läkemedlen ska föras upp på en lista som EU-kommissionen har hand om och dessutom märkas på ett särskilt sätt. Märkningen och listningsproceduren ska stå som garanter för att läkemedlen inte tar sig tillbaka in i EU.
Men proceduren har kritiserats av läkemedelsindustrin. Enligt tidningen Scrip menar den europeiska branschorganisationen EFPIA att regelverket inte går att arbeta med. Läkemedelsindustrin vill inte avslöja prisstrategier för EU-kommissionen och anser att tullkontrollerna inom EU är otillräckliga.
? Om hundratusentals människor sluppit dö, vilket visat sig i till exempel Brasilien där de haft tillgång till läkemedel, låter återimporten till EU som ett förhållandevis litet problem. Jag känner inte till några läkemedelsföretag som gått i konkurs på grund av detta. De är ju tvärtom de mest vinstdrivande företagen i västvärlden, menar Maud Johansson.
Politiker låter sig pressas
Även argumentet att det finns risker för att överenskommelserna i TRIPS ska användas annat än för nödsituationer avfärdar hon raskt.
? Jag har svårt att tro att något land skulle gå igenom hela processen med tvångslicenser om det gällde livsstilsläkemedel. Det där är obehagliga argument, vulgärargument, förklarar hon.
Men för övrigt har hon stor förståelse för läkemedelsindustrins agerande i frågan om billiga läkemedel i u-länderna.
? Debatten får lätt moraliska övertoner. Företagen har sina villkor och jobbar för att maximera vinsten. De för en intensiv lobbyverksamhet i TRIPS-frågorna och det ser vi som ett problem men vi kan inte förbjuda dem att utöva påtryckningar. Ljuset bör istället riktas på politikerna som låter sig pressas av industrin.
Även om priset på läkemedel i tredje världen sänks blir det svårt att nå de allra fattigaste. I många länder finns dessutom regimer som själva försvårar tillgängligheten på läkemedel.
? Det är en lokal kamp man får ta hela tiden med exempelvis korrupta regeringar eller familjesystem där kvinnor inte får tillgång till primärvård. Men det är i sig ingen anledning till att man inte skulle ha ett bra regelverk för billiga läkemedel.