Förra gången fick jag 30 stycken Clarityn på frikortet, men nu när doktorn skrev 28 stycken på receptet så får jag ingen rabatt. Nu får du förklara dig!
Den gamla damen vid disken tittar ilsket på apotekaren, som suckar uppgivet. Alla dessa diskussioner om ett prissystem man inte ens fattar själv? Nu får det vara nog. Apotekaren tar telefonen.
? Ytterst är det här ditt ansvar, Göran. Nu kommer du till apoteket och förklarar, för jag orkar inte längre.
När Göran kliver in på apoteket har det samlats en stor publik. Apotekaren sätter in honom i ärendet om Clarityn i egenvårdsförpackning. Göran nickar förstående, rättar till glasögonen och lutar sig fram med armarna stödda mot disken.
? Någonstans måste gränsen dras.
Göran tar upp boken ?Konsten att njuta av livet? ur fickan, petar upp glasögonen och harklar rösten:
? ?att sitta i sin kammare, och i stillhet badda ett litet sår, är inte det lycka??. Egenvård är närmast att betrakta som en hobby. Det kan inte staten betala för.
En kvinna håller upp sin apotekspåse och säger upprört:
? Det här då, jag fick Cocillana Etyfin för min hosta helt utan rabatt. Min man fick Mollipect för sin hosta med rabatt. Hur förklarar du det?
<
Apotekaren böjer sig fram och viskar hostdämpande respektive slemlösande i Görans öra. Göran är genast med på noterna, och svarar utan tvekan:
? Högfärdshostan? kommer aldrig? subventioneras i det här landet. Inte så länge jag bestämmer. Men den person… som måste få hjälp? att rossla upp dammet från gruvan? där måste vi ta vårt ansvar.
Folk börjar skruva på sig, några går i vredesmod, men majoriteten lyssnar förvånat. Publiken är knäpptyst, och apotekskunderna och Göran mäter varandra med blicken.
Så går en man fram några steg, harklar sig och ställer sig öga mot öga med Göran.
? Men du som är man borde väl ändå förstå? Hur kommer det sig att jag får Caverject på frikortet men inte Viagra? Det är ju ändå samma sjukdom vi talar om, och de verkar ju bägge två?
Göran tittar allvarligt över glasögonkanten, sänker rösten och vickar huvudet när han talar.
? Att behöva sticka sig? där nere? det är inte roligt. Det gör man inte om man inte måste. Men att ta ett färglatt litet piller? med ett tufft och känt namn? det är närmast att betrakta som en image. Det kan inte skattebetalarna tvingas betala.
? Men jag vill att du förklarar det här, säger en äldre kvinna i publiken, förr i världen var både astmamedicinen och insulinet fritt från betalning. Sen fick jag betala för astmamedicinen, men insulinet det fortsatte vara fritt?
? Ja, Vi får nog sätta punkt här och fortsätta diskussionen vid senare tillfälle, avbryter Göran med en hastig blick på klockan.
Han går snabbt ifrån disken. Apotekaren följer förvånat efter Göran ut genom recepturen. Allt snurrar i huvudet, det gick så fort. Han stormade ju bara in och hur ska jag kunna förklara det här för en folksamling som bara ställer fler frågor än innan? Tankarna mal i huvudet, men innan han hinner få fram ett ord vänder sig Göran i dörröppningen innan han försvinner:
? Hon har faktiskt en poäng med insulinet. 1 800 kr i egenavgift från minst 50 000 diabetiker, det blir ytterligare nio miljoner kronor om året till statskassan. Jag ska snacka med Lars. Vi kan inte längre vika undan för militanta diabetiker.