Att den högteknologiska sjukvården år 2003 saknar tillgång till samordnade läkemedelsdata på patientnivå är en praktfull skandal ? fullt i klass med orimliga operationsköer, felbehandlingar och igenbommade akutmottagningar.
En patient kan ha recept från distriksläkaren, medicinkliniken, privatläkaren eller akutmottagningen på samma läkemedel, flera liknande läkemedel eller läkemedel som inte bör kombineras.
Resultatet blir i många fall ett svårutrett virrvarr av biverkningar, interaktioner och sjukdomssymtom som ingen har riktig koll på. Situationen är, precis som Laila Mattiasson påpekar i temablocket i detta nummer, helt oacceptabel sett i ett medicinskt säkerhetsperspektiv.
Problemets angelägenhet borde vara på nivån ?red alert? och förbättringspotentialen är antagligen enorm. Allt som är möjligt, med bibehållen respekt för den personliga integriteten, borde därför också göras för att få bilden av läkemedelsanvändningen att klarna. Och faktum är att det inte borde vara svårt.
Den ekbergska utredningen (se LMV 7-8/03) säger sig inse problemet, men förefaller inte ta det på allvar. Den allra mest angelägna uppgiften borde vara att via ett nationellt läkemedelsregister ge relevant och behörig vårdpersonal en så total bild som möjligt av patienternas läkemedelsanvändning. Leif Ekberg går en bit på vägen med sitt förslag att låta förskrivaren, efter patientens samtycke, ta del av ett registerutdrag. Men även farmacevter och övrig behörig sjukvårdspersonal borde få tillgång till informationen, om patienten så vill, och landstingen bör få ta del av patientdata i avidentifierad form.
Att landstingen får tillgång till personspecifika uppgifter är måhända inte så viktigt ur strikt patientsynpunkt, men skulle även det bidra till en bättre hushållning med vårdens begränsade resurser och en bättre läkemedelsanvändning. Det är också svårt att se landstingens krav på verktyg för uppföljning och kvalitetsutveckling ? som ju var utgångspunkten för utredningen i direktiven ? som oberättigade mot bakgrund av läkemedelsreformen.
Leif Ekbergs skäl att motsätta sig denna överföring av personbunden information till landstingen, även i avidentifierad form, är svaga på gränsen till outgrundliga. Vem skulle bli upprörd över att landstingen har tillgång till deras fullständiga läkemedelslista i anonymiserad skepnad? Statssekreterare Mikael Sjöberg sa nyligen vid ett seminarium att de medicinska professionerna underskattar integritetsfrågan. Men frågan är om det inte är precis tvärtom ? statsmakterna överdriver den.
Vi lever alltså idag i en aningen schizofren värld av moderna och effektiva läkemedel men undermålig läkemedelsanvändning. Med Ekbergs förslag tas några steg i förbättrande riktning, men han borde gått betydligt längre.
Nu ligger bollen, och en hög med arga remissvar, på Regeringskansliet.