Enligt data från det svenska strokeregistret Riks-stroke, som presenteras i januarinumret av Journal of Internal Medicine, är det stor skillnad i användningen av orala antikoagulantia bland strokepatienter med förmaksflimmer i Sverige.
Vid patienternas första stroke var det i snitt 11,0 procent av patienterna som stod på behandling med orala antikoagulantia som primärprevention. Men skillnaden mellan sjukhusen var stor ? det var mellan 2,5 och 24,4 procent som hade motsvarande behandling. Yngre ålder, män och diabetes utgjorde faktorer som talade för en ökad användning av antikoagulantia i primärpreventivt syfte.
När patienterna däremot skrevs ut, var det fler som fick antikoagulantia som sekundärprevention. Andelen var då uppe i 33,5 procent. Skillnaden i användning mellan de olika sjukhusen varierade mellan 16,4 och 61,9 procent. Faktorer som talade för en ökad användning var bland annat yngre ålder, manligt kön och dagliga aktiviteter.
Författarna till artikeln menar att resultaten indikerar att läkare inte i tillräcklig grad praktiserar evidensbaserad primär och sekundär prevention av embolisk stroke. Man menar att lokala faktorer, ute på sjukhusen, istället avgör om patienter med förmaksflimmer får optimal strokeprevention eller inte.
Syftet med studien var att analysera användningen av antikoagulantia bland strokepatienter med förmaksflimmer i Sverige och utfördes genom en kohortanalys. Patienter inkluderades som var registrerade i Riks-stroke under 2001. Totalt omfattade studien 4538 strokepatienter med förmaksflimmer bland de totalt 18 276 strokepatienter från 75 sjukhus.
Enligt den senaste rapporten från Riks-stroke, som utvärderar 2001/2002, får nästan 90 procent av strokepatienterna någon form av läkemedel, antingen trombocythämmare eller antikoagulantia. Dessutom har andelen patienter med stroke och förmaksflimmer som fick antikoagulantiabehandling ökat något jämfört med tidigare år.
