Läkaryrket utövas idag i allt större utsträckning av kvinnor. Så har det dock inte varit länge. ?Sjelfva arten af den tjenstgöring som åligger läk. i offentl. tjenst ? är sådan att det genast faller hvar och en i ögonen huru olämpligt qvinnans användning till dyl. skulle vara?, tyckte lundaprofessorn i praktisk medicin Pehr Erik Gellerstedt (1815-81), som å det bestämdaste motsatte sig att det motsatta könet skulle få ägna sig åt yrket.
Snabba hopp
I några märgfulla, anakronistiska citat i stil med detta får Håkan Westlings skildring av den medicinska fakulteten i Lund läsaren att hoppa till. Westling är professor emeritus i klinisk fysiologi vid Lunds universitet och har tecknat en fakultetshistorik som delvis följer i spåren av Elis Essen-Möllers dito från 1947.
Kanske har det faktum att fakultetens tidiga historia redan finns gediget nedtecknad bidragit till att boken fått en så kraftig slagsida mot det senare 1900-talet. Redan efter 60 sidor har läsaren förflyttats från Karl XI till den nutida stamcellsforskaren Sten-Eirik Jacobsen. Till stora delar är boken mer av nutida lägesbeskrivning än historieskrivning.
Tyngande personfokus
Dispositionen med en till synes outsinlig rad av summariska personskildringar blir i längden tyngande, och den lätt vördnadsfulla fokuseringen på professorer är monumental och tröttande. De senares formella meriter radas upp medan personlighetsdrag bara skildras glimtvis i vissa fall och sällan gör att man får någon klar bild av personen ifråga. Personbeskrivningarna är exempelvis mycket summariska för nutida profiler som Göran Hermerén, Leif Groop och Arne Melander.
Bortsett från några allmänbildande kapitel om lundauniversitetets och den medicinska fakultetens tidigaste framväxt på 1600- och 1700-talen har boken nog främst värde för de med personlig anknytning till fakulteten. Den lämpar sig definitivt bättre som referensverk än för sträckläsning.