Hösten och vinterns följetong i den medicinska fackpressen har handlat om Landstinget i Östergötlands lista med begränsningar i vårdutbudet. Försöket innehåller flera problem; en grundläggande avigsida är förstås att en centralt genomdriven lista av denna typ ? inte minst från ett primärvårdsperspektiv ? får formen av en serie pekpinnar som är svårhanterliga i klinisk praxis.
Men det är ändå lovvärt att prioriteringar som normalt sker dagligen i det tysta, och som i alla händelser måste göras, genomförs under full insyn.
Med tanke på den konsensus som länge funnits inom stora delar av vården om att öppna prioriteringar bör eftersträvas, och de omfattande arbete i denna riktning som pågår, känns de brösttoner som framförts i debatten lite överdrivna.
På läkemedelsområdet gör sedan en tid tillbaka Läkemedelsförmånsnämnden, LFN, samma typ av öppna, horisontella prioriteringar som landstinget i Östergötland gjort. Nämndens beslut sker med god insyn och enligt samma tre etiska fundament som i Östergötland; människovärdesprincipen, behovs-solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
Systemet har till skillnad från det östgötska inte fått mycket kritik ? snarare en bred acceptans. De som högljutt kritiserar prioriteringsarbetet i Östergötland borde i konsekvensens namn även vara uppbragta över LFN:s bortprioriteringar.
En skillnad är visserligen att LFN väger in alla vinster som en behandling ger i samhället, medan landsting och läkemedelskommittéer trots tal om samhällsperspektiv i första hand kan tänkas se till den egna ekonomin och besparingsbehoven. Mindre än en procent av kommittéledamöterna har hälsoekonomisk kompetens.
Men teoretiska resonemang om att prioriteringar bara kan accepteras om man beaktar alla samhällsvinster som en behandling ger, och/eller de totala vårdresurserna, leder ingenstans givet dagens vårdsystem. Vårdhuvudmännens budgetar måste ju gå ihop; det är inom de fördelningspolitiskt fastställda ramarna som prioriteringarna ? öppna eller dolda ? görs hela tiden och måste göras.
Man kan självklart argumentera för ett annat sjukvårdssystem. En större samordning av samhällets vårdresurser är säkert möjlig, vilket skulle ge en bättre utgångspunkt för prioriteringar. Det hindrar inte att de östgötska listorna, trots alla avigsidor, är etiskt försvarbara givet dagens system.
Läkemedelsvärlden ökade 2003 sin TS-upplaga från 11 000 till 11 900 exemplar, och nådde därmed en rekordnivå i tidningens över hundraåriga historia. Ett glädjande besked i en tid med ganska bistra villkor för den medicinska fackpressen.
Vi ser ökningen som ett kvitto på att vi lyckats bra i vår ambition att granska läkemedelsvärldens huvudaktörer; apoteksväsende, läkemedelsindustri, landsting och myndigheter.
Vår ambition är förstås att fortsätta på den inslagna vägen. Stryka medhårs får andra göra.